Den filmiska gynekologen kräver en second opinion!

Varje fredag svarar DN:s filmdoktor Mårten Blomkvist på läsarnas frågor. De senaste två veckorna har han fått frågor om skildringar av graviditet på film och om science - fiction och actionfilmer av kvinnliga regissörer. Svaren har varit korta och genusmässigt något yrvakna. Nu är jag är visserligen bara en simpel AT - läkare i sammanhanget, men eftersom jag specialiserat mig på det här med filmisk gynekologi kräver jag en second opinion! 

Vad gäller frågan om underskottet av graviditetsskildringar på film så är det ju ytterligare ett lysande exempel på hur en mansdominerad filmbransch påverkar utbudet. För trots att graviditet och förlossning är en av de mest omtumlande mänskliga erfarenheterna, för både män som kvinnor, så är de lika underskildrade på film som menstruationer, åldersinkontinens och förstoppning. Och precis som Blomkvist påpekar förs associationerna genast till komedier där män på ett tokigt sätt blir gravida. Exempel på sådana filmer är Junior med Arnold Schwarzenegger och Jaques Demys L´événement le plus important depuis que l´homme a marché sur la lune där bilmecken Marcello Mastroianni blir gravid. Den senare har visserligen en tydlig feministiska agenda men bekräftar ändå misstanken om att graviditet som företeelse först blir allmängiltig och intressant för en bredare allmänhet om det är en man som bär barnet. 

Annars är graviditet och förlossning, precis som den gravida brevskrivaren i DN noterat, vanligast förekommande i skräckfilmer som Rosemarys baby. Till exempel så lyckades jag som gravid, helt oförhappandes, se hela två makabra förlossningsscener i Dawn of the Dead och Riket, innan värkarna satte igång. Detta ledde sedan till att Lars von Triers groteska skildring av Lillebrors introduktion till världen hemsökte mig under hela förlossningen. Snacka om att frammana kvinnlig kastrationsångest! 

Men det finns många bra exempel, filmer som på ett humoristiskt sätt gör upp med den traditionella bilden av graviditet som ett entydigt välsignat tillstånd. Jag vill framförallt varmt rekommendera det feministiska romcommanifestet Waitress av Adrienne Shelley. Den är både rolig och ger en uppfriskande osentimental skildring av graviditet. Sedan skall jag frångå mina principer på den här bloggen och tipsa om två filmer gjorda av män: Sam Mendes charmiga Away we go om ett gravid par som ger sig ut på en amerikansk roadtrip för att hitta den ideala platsen att slå sig ned på med sitt barn och Knocked up av Judd Apatow.  

När det sedan gäller science fiction och action av kvinnliga regissörer får man ibland intrycket av att det bara finns en regissör - Katheryn Bigelow. Men det är ju långt ifrån sant. En annan väldigt framgångsrik actionregissör är Mimi Leder som gjort Fredsmäklaren (1997) och den fantastiska kometkrossarjordenfilmen Deep Impact (1998). Karyn Kusama knockade många med sin fantastiska boxningsfilm Girlfight (2000). Hon har sedan dess gått över till att göra science fiction: Aeon Flux (2005) och skräck: Jennifer's Body (2009). En svensk filmskapare med smak för agenter och explosioner är Kathrine Windfeld. Hon har framförallt gjort en rad tv-serier som Kronvittnet men har även gjort långfilmen  Hamilton - I nationens intresse med Mikael Persbrandt i huvudrollen.

För den som är intresserad av science-fiction av kvinnliga regissörer vill jag varmt rekommendera ett besök på LIFFF, Lund International Fantastic Film Festival, den 20 -29 september. Det är en festival som specialicerat sig på science fiction, fantasy och skräck och som just i år kavlat upp de filmfeministiska ärmarna rejält. De presenterar rekordmånga kvinnliga regissörer, bland annat visas Clueless regissören Amy Heckerlings vampyrkomedi Vamps med Alicia Silverstone och Sigourney Weaver i rollerna. Festivalen gästas också av den indiska regissören Shalini Usha Nair som gjort  vampyrthriller Akam. 

Mer om festivalen

Nu är det dags för Waitress

The Future av Miranda July

Det skaver i denna lilla luftbubbla om västerlandets eviga jakt på självförverkligande. Har du verkligen den ideala partnern? Det bästa boendet? Är ditt arbete tillfredsställande? Målet för den moderna västerländska människan är att uppnå kvicksilverform och att aldrig, aldrig stagnera. Håll alltid alla dörrar öppna för alla eventualiteter. Men vad du än gör, kom ihåg att det måste kännas helt rätt!

Jason och Sophie är paret som bestämmer sig för att adoptera en hemlös katt. Mest för att få känna hur det känns att ta ansvar för någon annan ett litet tag. Premissen är att katten är dödssjuk och bara har några månader kvar att leva. Men på sjukhuset visar det sig att lilla Paw Paw mirakulöst tillfrisknat och troligtvis kommer att leva i minst sex år till. Beskedet försätter paret i existentiellt grubbleri. De inser att deras sysselsättningsproblem är över för all framtid och att alla de där spontana sista minuten - resorna de aldrig gjort nu definitivt blir ogjorda. Hur har de egentligen utnyttjat sin obegränsade frihet? Har de levt sina liv till fullo? Och i det korsdrag som uppstår när en av alla dörrar som hittills hållits öppna slås igen föds en stark livsångest.

Sophie (Miranda July) tacklar ångesten genom att genast säga upp sig från sitt ostimulerande jobb som danslärare. På jakt efter en självförverkligande quickfix inleder hon projektet ”30 dagar, 30 danser” där hon varje dag skall lägga upp en egen dansfilm på nätet. Hon börjar naturligtvis med att meddela alla sina vänner om projektet vilket omedelbart får henne att lägga sig i fosterställning och hyperventilera av prestationsångest. Jason (Hamish Linklater) säger också upp sig och ägnar dagarna åt ideellt miljöarbete. Han knackar dörr och försöker, föga framgångsrikt, få folk i närområdet att köpa träd. Trots att de båda sagt upp sig fortsätter det att skava. Sophie och Jason ser plötsligt varandra. Kanske var det inte bristen på en tillfredställande sysselsättning som var problemet? 

The Future innehåller flera roliga scener och en rad intressanta små betraktelser om livet runt 30 i storstadens sus och dus. Den är berättartekniskt lekfull med sin magiska realism i form av tidsmanipulationer, självgående tröjor och talande katter. Framförallt är July underhållande som uttråkad balettfröken med youtubekomplex. Och det är precis så charmigt som hennes Me and you and everyone we know. Men ändå är det något med Miranda Julys fäbless för egensinniga kreationer, huvudbonader och hennes lite gulliga viskande sätt att framföra sina repliker som gör att den här hipstertröjan känns lite trång. För den påminner om en sådan där liten tröja av god kvalitet som visserligen är fin men som framkallar oproportionerligt mycket naveludd. 

Nu är det kanske lite orättvist att kräva att en amerikansk indie-film skall bidra till världsfreden, men jag kan ändå inte befria mig från tanken på att den här typen av västerländsk navelskådning måste te sig som science - fiction för, säg någon, i en jeans - sweatshop i den kinesiska Shanxiprovinsen. The Future blir å andra sidan ett underhållande tidsdokument över 2000 -talets västerländska narcisism i all sin löjlighet. 

Källa: Hyrfilm

Äta sova dö till Toronto filmfestival såklart

Zero Dark Thirty och The Reluctant Fundamentalist

Två filmer om internationell terrorism, av kvinnliga regissörer, är aktuella inom kort. Katheryn Bigelows Zero Dark Thirty (premiär i USA i december) och Mira Nairs The Reluctant Fundamentalist, som öppnar Venedigs Filmfestival den 29 augusti.

Mira Nair 

Zero Dark Thirty handlar om jakten på Osama bin Laden. Den är politiskt sprängstoff i USA där konspiratoriska republikanska debattörer talar om den som ett beställningsverk av Obama administrationen.

The Reluctant Fundamentalist är en politisk thriller om en amerikansk man med pakistanskt påbrå som hamnar mitt i ett gisslan drama. Den bygger på en bästsäljande roman med samma namn.

Fredrik Strage skrev, med anledning av Zero Dark Thirty, i förra veckan en krönika i DN om att tiden för nidporträtt av araber på film är över. Han menade att de värsta exemplen ligger tio år tillbaka i tiden, innan den 11 september 2001. Det är ju fullkomligt felaktigt.

Hatet och misstron mot muslimer och araber manifesterar sig överallt, hela tiden. I film, på internet och i media. Det krävs inte ens en särskild känslighet eller tränat öga för att lägga märke till det. Det räcker till exempel med att se Sacha Baron Cohens senaste film Diktatorn för att översköljas av idiotiskt fördomsfullt träck. Och den filmen kom i år.

Nidbilder av araber på film har en lång historia, lever och har hälsan. Så inför premiären av dessa filmer håller jag andan och drömmer mig tillbaka till Doktor Zjivago och en av få araber som lyckats få rollen som förste älskare utan att behöva byta namn - Omar Sharif.

Och för den som vill råda bot på sin eventuella historielöshet kring detta angelägna ämne kan jag rekommenderar Jack G Shaheens bok Reel Bad Arabs. Mycket intressant läsning.

Fredrik Strages krönika

Zero Dark Thirtytrailer

Artikel om Reluctant Fundamentalist

Påkommen med byxorna neddragna

En något paranoid känsla infinner sig när jag ser att sökorden - kvinna hårigt kön - leder till min sida. Jag har aldrig skrivit en text som innehåller orden kvinna, hårigt, kön. Men hur kan det världsomspännande veta vad det är jag tänker på när jag skriver mina inlägg? Här en ocensurerad transkription av min tankebana från när jag skrev texten om Sight&Sounds lista förra veckan:

Denna vecka har det talats en del om (kvinna hårigt kön) de listor som den brittiska (kvinna hårigt kön) filmtidningen Sight&Sound presenterar vart tionde år, där de utser världens bästa (kvinna hårigt kön) filmer genom tiderna. I år har de dels låtit 846 kritiker, programsättare, akademiker (kvinna hårigt kön) och distributörer ta fram en lista och dels låtit 358 regissörer ta fram en (kvinna hårigt kön) lista

Cinematekets program hösten 2012

Cinematekets höstprogram får mitt feministiska hjärta att göra tre handstående mollbergare på varandra från 10 meters höjd. För inte nog med att de visar den svenska filmpionjären Anna Hoffman- Uddgrens Fadren, som jag tidigare efterlyste på bloggen, så visar de ett Cathrine Breillatretrospektiv med fyra titlar, bl a Fat Girl Och som om det inte vore nog så kommer de att visa en nyrestaurerad kopia av Barbara Lodens Wanda som brittiska filminstitutet slutat att ge ut och som jag sökt efter med ljus och lykta! Och i Malmö visas dessutom Vera Chytilovas geniala Tusenskönor, även den recenserad här:

Stockholm 
Lördagen 25 aug 13.00 Fadren av Anna Hoffman- Uddgren
Söndagen 26 aug 18.30 Drömspel av Unni Straume
Tisdagen 11 sept 18.00 Psykologer tittar på film: A real young Girl av Cathrine Breillat
Torsdagen 13 sept 20.15 Romance av Cathrine Breillat
Lördagen 15 sept 17.00 Fat Girl av Cathrine Breillat
Måndagen 24 sept 19.00 The Last Mistress av Cathrine Breillat (Une vieille maitresse)

Hela Stockholmsprogrammet

Göteborg 

Lördagen 15 sept 16.00 A real young Girl (Une vraie jeune fille) av Cathrine Breillat
Lördagen 22 sept 16.00 Romance av Cathrine Breillat
Lördagen 29 sept 16.00 Fat Girl av Cathrine Breillat
Lördagen  6 okt 14.00 The Last Mistress av Cathrine Breillat (Une vieille maitresse)
Tisdagen 13 nov 18.00 Wanda av Barbara Loden
Torsdagen 22 nov 18.00 Tyskland bleka moder av Helma Sanders-Brahms

Hela Göteborgsprogrammet


Malmö
Tisdagen 28 aug 21.00 Tusenskönorna av Vera Chytilova
Lördagen 22 sept 16.30 A real young Girl (Une vraie jeune fille) av Cathrine Breillat
Lördagen 29 sept 16.00 Romance av Cathrine Breillat
Lördagen 13 okt 16.00The Last Mistress av Cathrine Breillat (Une vieille maitresse)
Lördagen 16 okt 14.00 Fat Girl av Cathrine Breillat
Tisdagen 13 nov 19.00 Tyskland bleka moder av Helma Sanders-Brahms
Tisdagen 20 nov 19.00 Wanda av Barbara Loden

Hela Malmöprogrammet

Samtal om queer-skildringar i svensk film

Har just hållit i ett spännande samtal om queer-skildringar i svensk film för FLM. Bergman, Crossdressing och massmördare avhandlades. Med Expressens Johan Hilton, filmaren/forskaren Ingrid Ryberg och filmaren Ester Martin Bergsmark. Tidningen kommer den 7 september.

Som man frågar får man svar

Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce 1080 Bruxelles 

Denna vecka har det talats en del om de listor som den brittiska filmtidningen Sight&Sound presenterar vart tionde år, där de utser världens bästa filmer genom tiderna. I år har de dels låtit 846 kritiker, programsättare, akademiker och distributörer ta fram en lista och dels låtit 358 regissörer ta fram en lista. Här nedan ser ni topp-tio (av 50 filmer) från den första gruppens lista:

1. Studie i brott (Hitchcock)
2. Citizen Kane (Welles)
3. Föräldrarna (Ozu)
4. Spelets regler (Renoir)
5. Soluppgång (Murnau)
6. År 2001 – ett rymdäventyr (Kubrick)
7. Förföljaren (Ford)
8. Mannen med filmkameran (Vertov)
9. En kvinnas martyrium (Dreyer)
10. 8½ (Fellini)

Första och enda kvinna på listan är Chantal Akerman, som hamnade på delad 35:e plats med sin Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce 1080 Bruxelles från 1975. 

Ingen kvinna återfinns heller bland de totalt 10 filmer som regissörerna valt ut. Men svaret på varför det blev så återfinns kanske i presentationen på sidan: 

"358 directors including Woody Allen, Nuri Bilge Ceylan, Quentin Tarantino, the Dardenne brothers, Terence Davies, Guillermo del Toro, Martin Scorsese, Olivier Assayas, Michael Mann, Guy Maddin, Francis Ford Coppola, Mike Leigh, Aki Kaurismäki…"

Hela iden med en kanon, ytterst präglad av jurygruppens sammansättning, är löjlig, ängslig och förutsägbar. Och det hela har egentligen bara som enda syfte att erbjuda läsarna ytterligare ett tillfälle till ingående cineastisk penismätning. Därför vill jag ta tillfället i akt och presentera min egen oundgängliga tio i topplista. En noga avvägd lista med samma angelägenshetsgrad som Sight&Sounds: Filmhistoriens mest betydelsefulla regissörer som börjar på bokstaven D (Det är naturligtvis tillåtet att publicera denna lista i andra sammanhang med tydlig hänsyfting till mig)

1. Denis Claire 
2. Davies Terence 
3. Dumont Bruno 
4. Deren Maya 
5. Dardennes Luc och Jean-Pierre
6. Duras Marguerite 
7. De Sica Vittorio 
8. Dreyer Carl Theodore 
9. De Palma Brian 
10. Dulac Germaine 

Hela Sight&Sounds lista:

http://www.bfi.org.uk/news/50-greatest-films-all-time