Servitrisen och pajgeniet Jenna lever i en destruktiv och
kärlekslös relation med sin manipulativa make Earl. En dag visar
graviditetstestet positivt och alla Jennas drömmar om ett liv som frånskild rasar
samman. Men när det ser som mörkast ut kommer ibland räddningen från oväntat
håll. Allt som krävs är en liten knuff i rätt riktning. Från stadens nye
stilige gynekolog till exempel.
Jennas orgasmiska pajfrenesi löper som en röd tråd genom
filmen. Dagligen komponerar hon nya kreativa bakverk med bisarra namn som
sedan serveras till dinerns gäster. Det är pajer som kommenterar hennes
sinnestillstånd och som bär namn som: I dont want Earl´s Baby Pie, I
hate My Husband Pie och min aboluta favorit: Baby Screaming Its Head of In the
Middle of the Night and Running My Life Pie. Den senare är en paj jag ätit
mycket av det senaste året. Pajfantasierna blir både en ironisk blinkning
till kitschig filmisk matsensualism (Läs Chocolat) och en mission för att höja
statusen för traditionellt kvinnliga kunskaper som bakning. Pajerna och deras
udda namn har genererat en del fans. En fullständig lista över filmens pajer
hittar du därför här.
Waitress är precis som Jennas pajer en film man genast
vill stoppa i munnen. Den är kvick i dialogen och fullständigt vanvördig i
förhållande till den traditionella kvinnlighetens grundpelare: omsorg, trohet
och moderskap. På den här dinern strösslas det inte med leenden. Här finns
ingen tillstymmelse till behagsjukt flygvärdinnesyndrom. Det orkas liksom
inte med. Istället upptas tiden av osentimentala replikskiften kring manshat,
barnäckel, frigiditet, otrohet och ingående hängbrösthangups. Och så vitt jag
kan minnas har jag aldrig tidigare sett en gravidmage dyka upp som något
bekymmerslöst och sexigt i ett otrohetssammanhang.
Man talar om att vara en fluga på väggen. Den flugan lär
inte ha trott sina öron när den här idén pitchades till filmbolaget: - Jag
tänkte göra en komedi om en fattig, ofrivilligt gravid servitris i en
amerikansk håla som blir misshandlad av sin man. Att filmen dessutom är
från USA, som är ett så puritanskt samhälle är helt ofattbart. Men någon har ju
uppenbarligen trott på idén, vilket hedrar dem. För det är verkligen ingen
lätt sak att göra humor utifrån det här upplägget. Det krävs tajming och
fingertoppskänsla. Vilket Adrienne Shelly har. Hon lyckas galant med
balansgången och använder skrattet som alibi för att ohämmat pilla på våra mest
svårläkta sårskorpor.
Likt flera andra kvinnliga regissörer jag skrivit om här på bloggen är
Adrienne Shelly från början skådespelerska (ni kanske minns henne från Hal
Hartleys Trust). Till Waitress har skrivit manus, regisserat och givit
sig själv en av huvudrollerna. Jenna spelas av den fantastiskt lakoniska och kärva Keri Russel som kanske är mest känd från tv-serien Felicity.
Waitress har tyvärr fallit offer för distributörens rädsla för allvar. Vilket gör att den på omslaget
reduceras till: "Årets smaskigaste romantiska komedi" och en film med
"Sann Stekta Gröna Tomater-känsla". Det kan vara ett av skälen till att du kanske missat denna pärla. Det är många som gör
misstaget att inte ta komedier på allvar, men detta är långt ifrån en menlös
romcom om tjejer och bakning. Detta är ett politiskt manifest i humoristisk
förklädnad. För Waitress gestaltar tydligt ett av de största hindren för
global jämställdhet. Det faktum att miljontals kvinnor världen över tvingas
stanna kvar i destruktiva relationer av ekonomiska skäl. Den visualiserar
effektivt en av feminismens grundläggande idéer, den om att det
personliga är politiskt. Och när Adrienne Shelly tar upp denna centrala
feministiska frågan i den bredaste tänkbara genren, så skapar hon också en
oerhört viktig och radikal film med en tydlig plats på listan över
filmhistoriens viktigaste feministiska filmer. Gå och se!
Källa: Hyrfilm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar