Syster av Ursula Meier

Populära pusselmotiv från Ravensburger: 2000 bitar Matterhorn, 5000 bitar Gstaad och 1500 bitar namnlöst alplandskap med brokiga kor och blå himmel. Fotogeniska alptoppar och chica skidorter. Vackra och välkomponerade bilder av verkligheten. Och där, alldeles i marginalen av de välkända alpmotiven, skymtar vi motivet till filmen Syster...



Resten av recensionen läser du här: http://nojesguiden.se/recensioner/film/syster

Nu...Syster av Ursula Meier

Beau Travail av Claire Denis

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Källa: Importfilm

Jessica Hausner - Miraklet i Lourdes

Det är långfredag och dags för lite andligt uppbygglig film. Något kargt och strängt som gör att man riktigt kommer i stämning. Och då tänker jag inte på Mel Gibsons obligatoriska påskpisk utan något om möjligt ännu mer lugubert. Vad sägs om något österrikiskt?

Ni vet hur österrikisk film alltid bjuder på ett omisskännligt svårmod med självstympande pianolärare, bondage, ukrainsk trafficking och avancerade lekar med slaktpistol?
Hur många gånger har man inte funderat på vad det är med detta Österrike? Och dessa österrikare? Vadan denna besatthet av att pilla på sårskorpor? Vad är det för ett mörker de bär på under den där intellektuella och belevade fasaden? Ger dessa filmer ett rättvist tvärsnitt av en nations folksjäl eller är det vi som kommit att förvänta oss och efterfråga detta av österrikisk kultur? Perverterade drivkrafter, kittlande dekadens, frostiga relationer och ett underliggade hot om våld. Eller är det kanske bara en slump att Elfride Jelinek, Michael Haneke och Ulrich Siedl alla är från samma land? Jessica Hausners filmiska temperament är besläktat med denna skara. Men hennes röst skiljer samtidigt avsevärt i hennes påtagliga humanism.

Miraklet i Lourdes utspelar sig under en gruppresa till franska Lourdes, nära Pyrenéerna. Med på resan är MS-sjuka och rullstolsburna Christine. De åter-
kommande pilgrimsresorna har kommit att bli en möjlighet att komma ut och träffa människor för den annars så isolerade Christine.  En morgon vaknar hon upp och är helad - hon kan gå. 

Jag har själv besökt pilgrimsorter i Europa och de är en slags grotesk ironi över Bibelns berättelse om månglarna i templet. En skrattspegel. Därför är Hausners val av plats genial för den här berättelsen om gruppdynamik, förtröstan, religiösa hierarkier, hopp och vårt behov av mirakel. För bland allt detta religiösa tingeltangel, dessa babyblå plastkrucifix, självlysande madonnaflaskor och massproducerade muggar med påvebilder som kommit på sniskan så finns det underliggande hoppet om att ett mirakel skall ske. Förväntningarna är höga. Det blir som en drog. Ett spelberoende. Kanske blir det just den här gången, på den här resan som det händer just mig. Och besvikelsen och missunnsamheten som följer när det händer någon annan. Igen.

Det är en disparat grupp människor med på resan. De är unga, pensionärer, handikappade, friska, fromma, likgiltiga men ofta ensamma resenärer. Det är liturgin som håller dem samman. Baden, bikten, bönen. För många är dessa resor det enda chansen att få komma iväg. Runt om resenärerna kretsar en grupp unga, friska volontärer. De är nöjeslystna och flirtar. En grym kontrast mot den lågmälda Christines begränsade liv. Hon iakttar dem men gör inte mycket väsen av sig. De ser henne knappt. Christine och de andra sjuka fungerar framförallt som en projektionsyta för volontärernas godhet, ett bevis för deras storsinthet och fromhet. Hausner ställer frågan om det osjälviska givandet. Finns det?

Christine försöker vid några tillfällen i mötet med prästerna på resan tala om sin frustration över sitt handikapp och sin ensamhet.  Hon får då höra att bara tron kan försätta berg och att det endast är genom förtröstan som livet blir drägligt. Att hon måste acceptera sitt öde och vara tacksam. Men hur resonerar Gud? Kan vem som helst bli helad? Borde det inte vara den mest hängivne? Den som rest flest gånger, lagt ut mest pengar?  Eller är det den sjukaste som vinner? I bakgrunden figurerar en mor med sin cancersjuka dotter. Är ändå inte hon mer värd att helas än Christine? När miraklet väl inträffar rubbas maktbalansen i gruppen och Christines position går från låg till religiös superstar och hon utses till "Bästa pilgrim! "

Den här filmen är gjord med en enastående exakthet. Historien är extremt effektivt berättad. Inte en överflödig replik, inga tradiga transportsträckor, bara precis det absolut nödvändiga.  Bildkompositionen är perfekt. Färgsättningen precis. Regin tillsynes osynlig. Den ger intrycket av att ha klippts i kameran. Att alla tagningar satt direkt och jag skulle bli förvånad om enda ruta ens har träffat golvet i klipprummet. Den är perfekt.

Jessica Hausner har tidigare gjort filmerna Inter-View (1999), Lovely Rita (2001) och Hotel (2004)

Källa: Hyrfilm

Céline Sciamma - Tomboy

Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är hur jag, fem år gammal, ligger på golvet i köket och skriker till min mamma att jag visst är kille. Min mamma bara skakar på huvudet och säger att man måste ha snopp för att vara pojke. Det var en ständig kamp mellan jeans och rutig kilt, utsläppt och flätor, jympadojjor och lackskor när jag var liten. Min mamma ville framförallt att jag skulle ha långt hår ända ner till rumpan. En opraktisk frisyr jag hade hela min uppväxt. Opraktisk när man skulle slåss, klättra och jaga. Min revolt kom först många år senare när min mamma lämnade mig ensam hos frisören och jag kom hem med rakat huvud och jordens längsta synthfläta, ända ner till rumpan. Fortfarande, utan jämförelse, mitt livs ljuvaste revansch!

I Tomboy flyttar 10 - åriga Laurie med sin familj till en ny stad. En lillebror är påväg och det är fortfarande sommarlov. Alla områdets barn samlas på gården för evighetslånga dagar av bad och lek. Redan vid första mötet med de nya lekkamraterna tas Laurie, med sitt kortklippta hår och shorts, för en pojke. Hon låter det ske och plötsligt är Laurie - Michaël. Som Michaël har hon tillgång till båda världar, fotboll med killarna och sminklekar med Lisa. Men hösten närmar sig och skolstarten hägrar. Varför hittar inte kompisarna Michaël på klasslistan?

Sciamma lyckas med Tomboy nå en plats och ett uttryck som är så äkta att det ibland känns som om någon bara ställt upp en obemannad kamera och låtit den rulla. Leken, skratten och samtalen flödar så otvunget mellan barnen. Tillslut är vi en i gruppen. Och vår lojalitet är således med barnen. Därför blir också vuxenvärldens svek desto smärtsammare.

Men Sciamma visar även effektivt barnens hierarkier och spänningarna i gruppen. Redan vid 10 års ålder är det tydligt att det är betydligt roligare att vara kille och att flickorna redan börjat inreda sin plats på sidolinjen och passivt iaktta vad killarna gör. När Laurie/Michaëls otydliga könstilhörighet avslöjas för gruppen är inte heller den oberörd. Men mest av allt störs hennes mamma. Hon är inte sen att bekräfta Laurie/Michaël när hon gör något som är kvinnligt könskodat som att sminka sig och det är slutligen också hon som tar på sig att ställa allt tillrätta. 

Fotot är fantastiskt och öppningsscenen med Lauries nacke i förgrunden känns i hela kroppen. Vinden som tar tag i håret i hennes kortklippta nacke och hur hennes hand fångar luften är inget annat än sublim. Zoé Heran är fantastisk i rollen som Laurie/Michaël. Hennes lite truliga men klara uppsyn är oavbrutet fascinerande att se på.

Filmer som Mitt liv i rosa (1997) och Billy Elliot (2000) går fortfarande varma på skolbio-föreställningar landet över. Det finns en stor efterfrågan på könsöverskridande filmer för barn och utbudet är tämligen begränsat och har, som ni ser, några år på nacken.

Men nu finns här alltså Celine Sciammas Tomboy. Och det borde vara svaret på alla progressiva mellanstadielärares böner om en meningsfull bioupplevelse för sina elever. Eller?

Filmkritikern Malena Janson skrev i helgen en mycket bra text under rubriken Genusmyteri känsligt ämne på film En av frågorna hon ställer sig i texten är varför Tomboy säljs in som en vuxenfilm. Ett skäl kan vara att filmens ambivalens anses för avancerad för barn. Det finns också en tradition inom barnfilmen av att ha en tydligt uppfostrande funktion, något som Tomboy saknar. En bred hetronormativ familjefilm skulle alltså säga att man visserligen kan "leka" med könsrollerna men att man till slut ändå måste rätta sig i ledet. Växa upp och ta på sig klänningen alltså - både bildligt och bokstavligt. Det gör inte Sciamma. Hon låter det bero.

I slutscenen får Laurie/Michaël möta sin nyfödde lillebror. Det är en väldigt ödesmättad scen. För redan denna lilla människa, alldeles ny och naken inför världen, är könskodad och satt att uppfylla alla våra könsbetingade förväntningar.

Källa: Bio

Catherine Breillat - Fat Girl

 - När du faller för en kille så försöker du att snärja honom för snabbt.
   Efter tre dagar gör han sig bara av med dig.

Detta skulle kunna vara #prataomdet# - The Movie. En film om allt lockande och pockande som leder fram till den mytomspunna och fortfarande så omhuldade kvinnliga defloreringen (som det så vackert kallas). Alla smålögner och halvsanningar som uttalas på vägen för att uppnå målet - att få komma till.

Elena är 15 år och Anaïs är 12. De är systrar och spenderar några veckor på en gudsförgäten badort tillsammans med sina föräldrar. Där träffar Elena en ung italiensk student, Fernando. Hon beslutar hon sig för att han skall bli "den förste".

Systrarna är varandras motpoler. Elena har redan förstått sin attraktionskraft, är mån om att vara till lags och är behagsjuk. Hon har redan passerat barnstadiet och längtar nu efter nästa steg i livet. Anai¨s längtar också vidare. Frågan är om hon inte längtar lite mer, såsom småsyskon gärna gör. Men hennes kroppsuppfattning är fortfarande kvar i barndomen. Och som sådan utgör hennes kropp filmens motståndsficka. En kropp som sätter sig på tvären mot alla kvinnliga kroppsideal. Den gör sig inte till och försöker inte anpassa sig. Hon går så att säga runt och duger. Hon verkar inte ta in omgivningens blickar och kommentarer kring sitt matintag och sin vikt. Men hon fattar att hon anses tjock och att hennes syster uppfattas som skön.

Systrarnas relation pendlar mellan brinnande hat och djupaste kärlek. Och osviklig lojalitet gentemot alla utomstående - inklusive föräldrarna. Samtidigt är de fortfarande oseparerbara - på gott och ont. Vilket betyder att när Elena inleder sitt förhållande med Fernando så gör på sätt och vis Anaîs också det. Hon blir ett bihang till Elenas sexdebut och iakttar hur Fernando korrumperar hennes systers integritet med sina banala manipulationer. Jag älskar dig. Jag ska gifta mig med dig. Allt med en armslängds avstånd från sängen bredvid. Hon är ett vittne vilket ger Elena styrka men också får henne att känna skam inför sin egen svaghet. Elenas oåterkallerliga steg bort från barndomen får Anaïs att gråta och förstärker hennes känsla av ensamhet.

Detta är verkligen en formidabel feelbad. Och så bra. Hur Breillat gestaltar gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, relationen mellan syskon och unga flickor och kvinnors sexualitet. I gränslandet där allt man fått lära sig om att "Det måste kännas rätt" blir precis så jäkla luddigt som det verkligen är. För hur känns det egentligen när det känns helt rätt? Anaïs säger vid ett tillfälle till sin storasyster:
- Jag vill att första gången ska vara med en kille jag inte älskar. För efteråt, om det skulle visa sig att jag inte älskar honom eller han inte älskar mig, så skulle jag bara känna mig dum.

Jag ska absolut inte avslöja slutet på den här filmen mer än att jag satte kvällskaffet i vrångstrupen. Jag tror inte jag känt mig så manipulerad och blivit så illa berörd sedan jag såg  Funny Games av Michael Hanecke. Mycket effektivt berättat och en scen som gått som en ofrivillig loop i mitt huvud i flera dagar.

Franska författaren och regissören Catherine Breillat har gjort ett 16-tal filmer och är känd som en mycket egensinnig och vågad regissör. Återkommande teman i hennes filmer är kvinnlig sexualitet och våld. Hon är i mångt och mycket besläktad med regissörer som Gaspar Noé och Michael Hanecke. Hon är också känd för att konsekvent ha vägrat simulerat sex i sina filmer vilket gjort att hon anklagats för att göra pornografi och att flera filmer censurerats. Hon säger själv såhär i en intervju om nakenheten i hennes filmer:
"My obsession, I think, is that it should not be forbidden to see the sex of a woman because it is not an obscenity ".

Källa: ImportDVD

Ruba Nadda - Cairo Time

Lost in translation för fullvuxna är kanske det bästa sättet att beskriva den här filmen. Ni vet hur man är ensam i en ny stad, inte behärskar språket, inte hittar, sover dåligt och är helt utlämnad åt främlingars välvilja. Men här är det naturligtvis varmare än i Tokyo och biltrafiken ligger som en bombmatta över ljudspåret - dygnet runt - filmen igenom.

Och innan jag fortsätter så måste jag först avslöja att jag är helt olämplig för att bedöma den här filmen. Det är som att låta exportrådet recensera Milleniumtriologin. Jag har rest, arbetat, gift mig, studerat och haft seriösa tankar på att bosätta mig i Kairo, yani, jag älskar Kairo. Ruba Nadda älskar Kairo. Vem älskar inte Kairo? Vilket betyder att jag inte har något som helst filter när jag ser den här filmen. Ha det i åtanke när du läser vidare.

Handlingen då? Ja, Juliette (Patricia Clarkson), kommer till Kairo för att semestra med sin UD make. Men han blir fördröjd av oroligheter i Gaza och Juliette får fördriva tiden med hans vän Tareq (Alexander Siddig). Tycke uppstår.

Cairo Time bjuder på ett bedårande vackert foto och en mycket romantisk bild av staden. Det skall sägas att allt det här utspelades långt innan händelserna våren 2011 (filmen är från 2009). På den tiden då Mubaraks polisstat fortfarande höll stadens invånare i ett järngrepp. Lugnt på ytan alltså. Ibland är Cairo Time snudd på lik en turistfilm. Nilen, Khan el Khalili och de ständigt närvarande pyramiderna i bakgrunden. Jag tänker på er som inte varit där nu. Ni kanske kommer tycka det är tjatigt. Jag gillar det.

Nadda rör aldrig vid de politiska frågorna annat än kort den om kvinnors utsatthet på Kairos gator.
En fråga som också de egyptiska kvinnorna äntligen på allvar fick möjlighet att ta upp efter Mubaraks fall. I scenen ger sig Juliette ut på stan själv, blir förföljd av män och tar sin tillflykt till en skobutik.

Precis som Sofia Coppolas Lost in Translation så har Nadda en observationsförmåga för detaljer som skapar igenkänning. Bröllop, feluccabåtar och hårnålsförsäljerskor. Hur Juliette tvingas ta rygg på en kvinna med spädbarn för att komma över den femfiliga vägen (även mitt värdigaste ögonblick i Kairo) och att alla karaktärer har de obligatoriska svettfläckarna under armarna! Men det bästa med filmen är ändå dess trovärdiga kärlekshistoria. Den mellan vuxna människor.

Den här typen av filmer överraskar alltid när det gäller rollistan. Här ser vi bland annat Elena Anaya  (Sex och Lucia) och Amina Annabi, ni vet den franska sångerskan som förlorade mot Carola i Eurovision Song Contest 91. Och sedan är det kul att se Alexander Siddig i en av huvudrollerna. Han har tidigare spelat i filmer som Syriana och Miral och jag gillar verkligen honom. Regissören Ruba Nadda är en kanadensisk regissör med palestinsk/syriska rötter som har gjort sammanlagt 16 filmer.

Källa: Hyrfilm

Lisa Cholodenko - The Kids Are All Right

Ett äktenskap i kris, en hunkig äggdonator och två hormonella tonåringar är upptakten till detta triangeldrama i alternativ amerikansk miljö. Här äts det närodlat och dricks havremjölk och precis som i tv-serien Portlandia så känns Stockholm inte långt borta. The Kids Are All Right säljs in som en komedi men det är  falsk marknadsföring. Och det är trist för sådant kan verkligen förstöra så mycket av en filmupplevelse, de där förväntningarna om en formidabel skrattfest. För detta är ett drama och inget annat. Ett drama om vardagliga ting som kärlek, relationer och föräldrarskapets våndor. Och ibland gör det ganska ont och är inte alls särskilt roligt. Komiska är däremot flera av filmens sexscener. Vilket måste sägas är tämligen ovanligt. Annars är intrigen i sig tämligen enkel. En klassisk historia om vad som händer när en främling kommer in i familjen och allt ställs på ända (Brända av solen).

Filmen har flera bra skådespelarinsatser. Vad ska man egentligen säga om denna Julian Moore? Jag tror aldrig jag sett henne trampa vatten i en enda film, oavsett filmens kvalitet. Alltid strålande. Mark Ruffalo är perfekt som lite valpig och förvuxen tonåring med starkt libido. Detta är på det hela taget en trevlig och ganska oklanderlig film. Gott så.
Dess storslagenhet ligger huvudsakligen i dess blotta existens i denna normativa värld.

Källa: Hyrfilm

Andrea Arnold - Wuthering Heights

Andrea Arnold

Ljudet, ljudet, ljudet. Det är som om filmmediet får ytterligare en dimension med Andrea Arnolds filmer. Och alla andra filmer ter sig som stumfilmer med tablåskyltar i jämförelse. Det är det autentiska ljudet i Wuthering Heights, liksom i Red Road (hennes debutfilm), som gör det till en fysisk upplevelse att se en Arnoldfilm. Det är faktiskt ganska ansträngande, lite som jag föreställer mig att det är att delta i Novemberkåsan. Det finns nämligen absolut inget insmickrande med detta drama. Ingen verklighetsflykt. Inget behagsjukt kråmande. Bara två timmar vindpinad hed. Lerigt, lortigt, blött och kallt. Såvitt jag förstår (har inte läst romanen) är filmen mycket nära Emily Brontës Svindlande höjder. Alltså inte något stiligt kostymdrama med frasande krinoliner som skrider genom borgerliga rum som vi vant oss att se i Jane Austen filmatiseringarna. Men likväl vackert på ett kargt vis.

 Mot bakgrund av detta osmickrande landskap utspelar sig iallafall historien om vänskapen som förbyts i kärlek mellan Catherine och Heathcliff. Och den berättelsen är vacker som socker mitt i allt träck. Det vill säga ända tills konventionerna och klass, etnicitet och kön får dem att rätta sig i ledet.  
Mitt dilemma här är att jag inte läst förlagan och har svårt att se hur, var och varför Arnold omtolkat historien. I Arnolds version är Heathcliff t ex svart. Vad vill Arnold säga med det? Är det för att förstärka hans utanförskap? Med mina postkoloniala glasögon på förvirrar jag mig i min egen läsning av filmen. Är den ens särskilt historiskt trovärdig? Jag kan heller inte avgöra om bristen på utveckling av Catherines karaktär har med förlagans eller Arnolds tolkning att göra.

 Nu inser jag att jag inte direkt sålt in den här filmen till dig men om du liksom jag har något lite karg och mörkt i själen så värmen den här arthousepärlan ganska bra. Fotot och ljudet, ljudet,ljudet.

Källa: Bio

Lisa Langseth - Till det som är vackert

Jag ser allt Samuel Fröler gör. Nej, det är ju verkligen inte sant. Han är en av anledningarna till att jag inte sett den här filmen tidigare. Maken till manierad skådespelare får man ju leta efter. Men här i Lisa Langseths film tolkar jag det som en metarekrytering, en medveten casting som blir helt strålande.
Till det som är vackert är en del av en etablerad genre, särskilt stor i Frankrike. Den handlar om hur konsten förlöser dig som människa. Hur arbetarklassens barn kan göra en klassresa bara de erövrar flygeln, staffliet eller en bok av Kierkegaard. Ett känt exempel i genren är Mitt hjärtas förlorade slag av Jaques Audiard. Sedan är den naturligtvis också besläktad med en helt annan genre: klass-skulptören, dvs den belevade mannen som formar en enkel kvinna till socitetsdam, som i My Fair lady av George Cukor. Men till dessa genrer har Langseth tillfört ytterligare en dimension.

  Kortfattat handlar filmen om hur 20 - åriga Katarina, med ett stökigt förflutet, hittar Mozart vilket i sin tur leder henne till ett arbete i receptionen på ett konserthus. Där träffar hon Samuel Frölers karaktär dirigenten Adam och de inleder en relation. Det är framförallt skildringen av relationen mellan dessa två; den unga kvinnan och den äldre mannen som blivit omskriven. Och den innehåller ett stort mått igenkänning och väcker starkt obehag. Men jag måste säga att jag framförallt såg en väldigt stark och en för svensk film ganska unik skildring av vad det innebär att vara fattig i Sverige idag. Katarinas tillvaro är så bräcklig att minsta motgång kan leda till utslagning. Hon har redan förstått att hennes kropp är hennes enda kapital. Hennes enda möjlighet att bli sedd. Hennes enda chans till boende och arbete. Katarinas mamma påpekar att det gäller att passa på medan hon fortfarande är ung och snygg. Pojkvännen är storsint som har överseende med att hon redan legat med halva stan och ändå kan tänka sig att vara tillsammans med Katarina. Och när Adam fått tillgång till hennes kropp är hon förbrukad. När hennes erotiska kapital försvinner står hon bokstavligen på gatan. Det är en skoningslös bild av kvinnors villkor med ett tydligt klassperspektiv. Alicia Vikander är för övrigt Samuel Frölers motsats. Hon är trovärdig rakt igenom, inte ett falskt tonfall någonstans. Och det i sin debut. Mycket imponerande. Vilket naturligtvis framförallt är regissörens Langseths förtjänst.