Jessica Hausner - Miraklet i Lourdes

Det är långfredag och dags för lite andligt uppbygglig film. Något kargt och strängt som gör att man riktigt kommer i stämning. Och då tänker jag inte på Mel Gibsons obligatoriska påskpisk utan något om möjligt ännu mer lugubert. Vad sägs om något österrikiskt?

Ni vet hur österrikisk film alltid bjuder på ett omisskännligt svårmod med självstympande pianolärare, bondage, ukrainsk trafficking och avancerade lekar med slaktpistol?
Hur många gånger har man inte funderat på vad det är med detta Österrike? Och dessa österrikare? Vadan denna besatthet av att pilla på sårskorpor? Vad är det för ett mörker de bär på under den där intellektuella och belevade fasaden? Ger dessa filmer ett rättvist tvärsnitt av en nations folksjäl eller är det vi som kommit att förvänta oss och efterfråga detta av österrikisk kultur? Perverterade drivkrafter, kittlande dekadens, frostiga relationer och ett underliggade hot om våld. Eller är det kanske bara en slump att Elfride Jelinek, Michael Haneke och Ulrich Siedl alla är från samma land? Jessica Hausners filmiska temperament är besläktat med denna skara. Men hennes röst skiljer samtidigt avsevärt i hennes påtagliga humanism.

Miraklet i Lourdes utspelar sig under en gruppresa till franska Lourdes, nära Pyrenéerna. Med på resan är MS-sjuka och rullstolsburna Christine. De åter-
kommande pilgrimsresorna har kommit att bli en möjlighet att komma ut och träffa människor för den annars så isolerade Christine.  En morgon vaknar hon upp och är helad - hon kan gå. 

Jag har själv besökt pilgrimsorter i Europa och de är en slags grotesk ironi över Bibelns berättelse om månglarna i templet. En skrattspegel. Därför är Hausners val av plats genial för den här berättelsen om gruppdynamik, förtröstan, religiösa hierarkier, hopp och vårt behov av mirakel. För bland allt detta religiösa tingeltangel, dessa babyblå plastkrucifix, självlysande madonnaflaskor och massproducerade muggar med påvebilder som kommit på sniskan så finns det underliggande hoppet om att ett mirakel skall ske. Förväntningarna är höga. Det blir som en drog. Ett spelberoende. Kanske blir det just den här gången, på den här resan som det händer just mig. Och besvikelsen och missunnsamheten som följer när det händer någon annan. Igen.

Det är en disparat grupp människor med på resan. De är unga, pensionärer, handikappade, friska, fromma, likgiltiga men ofta ensamma resenärer. Det är liturgin som håller dem samman. Baden, bikten, bönen. För många är dessa resor det enda chansen att få komma iväg. Runt om resenärerna kretsar en grupp unga, friska volontärer. De är nöjeslystna och flirtar. En grym kontrast mot den lågmälda Christines begränsade liv. Hon iakttar dem men gör inte mycket väsen av sig. De ser henne knappt. Christine och de andra sjuka fungerar framförallt som en projektionsyta för volontärernas godhet, ett bevis för deras storsinthet och fromhet. Hausner ställer frågan om det osjälviska givandet. Finns det?

Christine försöker vid några tillfällen i mötet med prästerna på resan tala om sin frustration över sitt handikapp och sin ensamhet.  Hon får då höra att bara tron kan försätta berg och att det endast är genom förtröstan som livet blir drägligt. Att hon måste acceptera sitt öde och vara tacksam. Men hur resonerar Gud? Kan vem som helst bli helad? Borde det inte vara den mest hängivne? Den som rest flest gånger, lagt ut mest pengar?  Eller är det den sjukaste som vinner? I bakgrunden figurerar en mor med sin cancersjuka dotter. Är ändå inte hon mer värd att helas än Christine? När miraklet väl inträffar rubbas maktbalansen i gruppen och Christines position går från låg till religiös superstar och hon utses till "Bästa pilgrim! "

Den här filmen är gjord med en enastående exakthet. Historien är extremt effektivt berättad. Inte en överflödig replik, inga tradiga transportsträckor, bara precis det absolut nödvändiga.  Bildkompositionen är perfekt. Färgsättningen precis. Regin tillsynes osynlig. Den ger intrycket av att ha klippts i kameran. Att alla tagningar satt direkt och jag skulle bli förvånad om enda ruta ens har träffat golvet i klipprummet. Den är perfekt.

Jessica Hausner har tidigare gjort filmerna Inter-View (1999), Lovely Rita (2001) och Hotel (2004)

Källa: Hyrfilm