Céline Sciamma - Tomboy

Ett av mina starkaste minnen från när jag var liten är hur jag, fem år gammal, ligger på golvet i köket och skriker till min mamma att jag visst är kille. Min mamma bara skakar på huvudet och säger att man måste ha snopp för att vara pojke. Det var en ständig kamp mellan jeans och rutig kilt, utsläppt och flätor, jympadojjor och lackskor när jag var liten. Min mamma ville framförallt att jag skulle ha långt hår ända ner till rumpan. En opraktisk frisyr jag hade hela min uppväxt. Opraktisk när man skulle slåss, klättra och jaga. Min revolt kom först många år senare när min mamma lämnade mig ensam hos frisören och jag kom hem med rakat huvud och jordens längsta synthfläta, ända ner till rumpan. Fortfarande, utan jämförelse, mitt livs ljuvaste revansch!

I Tomboy flyttar 10 - åriga Laurie med sin familj till en ny stad. En lillebror är påväg och det är fortfarande sommarlov. Alla områdets barn samlas på gården för evighetslånga dagar av bad och lek. Redan vid första mötet med de nya lekkamraterna tas Laurie, med sitt kortklippta hår och shorts, för en pojke. Hon låter det ske och plötsligt är Laurie - Michaël. Som Michaël har hon tillgång till båda världar, fotboll med killarna och sminklekar med Lisa. Men hösten närmar sig och skolstarten hägrar. Varför hittar inte kompisarna Michaël på klasslistan?

Sciamma lyckas med Tomboy nå en plats och ett uttryck som är så äkta att det ibland känns som om någon bara ställt upp en obemannad kamera och låtit den rulla. Leken, skratten och samtalen flödar så otvunget mellan barnen. Tillslut är vi en i gruppen. Och vår lojalitet är således med barnen. Därför blir också vuxenvärldens svek desto smärtsammare.

Men Sciamma visar även effektivt barnens hierarkier och spänningarna i gruppen. Redan vid 10 års ålder är det tydligt att det är betydligt roligare att vara kille och att flickorna redan börjat inreda sin plats på sidolinjen och passivt iaktta vad killarna gör. När Laurie/Michaëls otydliga könstilhörighet avslöjas för gruppen är inte heller den oberörd. Men mest av allt störs hennes mamma. Hon är inte sen att bekräfta Laurie/Michaël när hon gör något som är kvinnligt könskodat som att sminka sig och det är slutligen också hon som tar på sig att ställa allt tillrätta. 

Fotot är fantastiskt och öppningsscenen med Lauries nacke i förgrunden känns i hela kroppen. Vinden som tar tag i håret i hennes kortklippta nacke och hur hennes hand fångar luften är inget annat än sublim. Zoé Heran är fantastisk i rollen som Laurie/Michaël. Hennes lite truliga men klara uppsyn är oavbrutet fascinerande att se på.

Filmer som Mitt liv i rosa (1997) och Billy Elliot (2000) går fortfarande varma på skolbio-föreställningar landet över. Det finns en stor efterfrågan på könsöverskridande filmer för barn och utbudet är tämligen begränsat och har, som ni ser, några år på nacken.

Men nu finns här alltså Celine Sciammas Tomboy. Och det borde vara svaret på alla progressiva mellanstadielärares böner om en meningsfull bioupplevelse för sina elever. Eller?

Filmkritikern Malena Janson skrev i helgen en mycket bra text under rubriken Genusmyteri känsligt ämne på film En av frågorna hon ställer sig i texten är varför Tomboy säljs in som en vuxenfilm. Ett skäl kan vara att filmens ambivalens anses för avancerad för barn. Det finns också en tradition inom barnfilmen av att ha en tydligt uppfostrande funktion, något som Tomboy saknar. En bred hetronormativ familjefilm skulle alltså säga att man visserligen kan "leka" med könsrollerna men att man till slut ändå måste rätta sig i ledet. Växa upp och ta på sig klänningen alltså - både bildligt och bokstavligt. Det gör inte Sciamma. Hon låter det bero.

I slutscenen får Laurie/Michaël möta sin nyfödde lillebror. Det är en väldigt ödesmättad scen. För redan denna lilla människa, alldeles ny och naken inför världen, är könskodad och satt att uppfylla alla våra könsbetingade förväntningar.

Källa: Bio