Nu...Una Noche av Lucy Mulloy

Svenska komedier i vår

På biografen i Ängelholm gör de redan reklam för dessa svenska komedier av kvinnliga regissörer. Kärlek Deluxe av Kicki Kjellin och Hallå hallå av Maria Blom. Jag är mycket förväntansfull även om jag känner att jag känner att jag genomskådat det där kurbitsgreppet vid det här laget "dettakommer
attblienprecislikaharligkomedimedroligarepliker
pådalmålsomdutycktesåmycketomiMasjävlar". 

3 x amerikansk romcom på tv ikväll

Idag visas inte mindre än tre romantiska komedier av kvinnliga regissörer på tv. SVT 1 visar The Holiday av Nancy Meyers ( I`ts Complicated) kl. 22.00 och kanal 5 visar Under Toscanas sol av Audrey Wells kl. 18.45 och The Jane Austen book club av Robin Swicord kl. 21.00. Av dessa filmer är mitt hetaste tips att ni väljer Swicords film. Som jag minns den lyckades den genretrogen, alltså lika fånig som den var charmerande. Jag är också oerhört svag för en mycket specifik detalj i filmen, som även dyker upp i Steve Martins L.A Stories, vilket är när vägskyltar börjar tala med karaktärerna. Det kan också vara en bra uppvärmning till att Austenland av Jerusha Hess har premiär om någon månad. Det intressanta med alla dessa regissörer är att de också har framgångsrika karriärer som manusförfattare. Robin Swicord har skrivit manus till Little Women, Memoirs of a Geisha och Benjamin Buttons otroliga liv och Nancy Meyers har bland annat skrivit manus till Tjejen som gjorde lumpen och Baby boom. 

DVD julklappstips!

Idag i DN listar jag tre julklappstips från årets DVD utgivning: Meek's Cutoff, Anne på Grönkulla och Girls. Två kvinnliga regissörer, alla garanterat A-märkta julklappar! 

Nu...Skrapsår av Gabriela Pichler

Tack FLM som skickade med en kortfilms DVD med tidningen. Nu...Skrapsår av Gabriela Pichler

Din filmiska personal shopper - Tyskland bleka moder

Låt mig bli din filmiska personal shopper och, utifrån dina filmpreferenser och behov ( vill du skratta eller bli rörd till tårar?), välja en film som passar just dig, just idag. I denna serie ska jag inte lista de 100 bästa filmerna i någon inbördes ordning, utan bara de filmer som jag råkar tycka väldigt mycket om. Barnfilm, klassiker, hardcore arthouse, komedi och dokumentär. Alltså filmer för alla typer av tillfällen, sinnestämningar och för alla typer av sällskap i soffan. Denna vecka vill jag tipsa om en av de bästa krigsskildringarna jag sett. Den ligger numera i sin helhet på Youtube men jag rekommenderar dig att också försöka se den på vita duken nästa gång den visas på Cinemateket eller någon festival. 

Tyskland bleka moder av Helma Sanders- Brahms (1980)

Dagen före andra världskrigets utbrott gifter sig Hans och Lene. Kort därefter skickas Hans till östfronten och Lene blir kvar själv med deras dotter. Tyskland bleka moder är en av de bästa krigsskildringar som gjorts. Genom att kasta om historieskrivningens uppfattning om centrum och periferi uppdaterar Sanders-Brahms skildringen av andra världskriget på film. Här utspelar sig inte dramat vid fronten, utan mitt i det tyska hemmet: mellan makar, syskon, föräldrar och barn. Scenen där Lene bär sin dotter genom skogen samtidigt som hon, i en loop, en slags retorisk åtta, berättar en saga för att upphäva tiden kommer att hemsöker mig för alltid. Detta är också en viktig påminnelse om varför manusförfattarens och regissörens kön faktiskt spelar roll. 

Recension Ömheten av Sofia Norlin

I dagens DN recenserar jag Sofia Norlins långfilmsdebut Ömheten. Min text hittar du här.

Årets bästa filmer i Nöjesguiden

På Nöjesguiden tycker vi att 3 av de 5 bästa filmerna 2013 gjordes av kvinnliga regissörer! 

Miraklet i Lourdes ikväll SVT2 23.35

Ikväll visas Jessica Hausners Miraklet i Lourdes med fantastiska Sylvie Testud och hyllade och nu bioaktuella Lea Seydoux (Blå är den varmaste färgen)  i rollerna. Här kan du läsa min recension.

John Waters listar Breillat

Jag älskar John Waters! När han listar årets bästa filmer hamnar Abuse Of Weakness av Catherine Breillat som jag skrev en krönika om för en tid sedan på 3:e plats. Finast är hur han avslutar sin motivering och kärleksförklaring till Isabelle Huppert: "My favorite actress in the world, plays a crazy director (based on Breillat) who recovers from a massive brain injury by falling for the convict swindler she casts in her film. Their nonsexual, obsessive relationship is sheer perfection to watch, especially when Huppert keeps falling down in those weirdly glamorous orthopedic shoes."

Låt mig vara din filmiska personal shopper!

Jag känner att jag varit lite onödigt hemlig med mina preferenser på den här bloggen. Jag ogillar generellt listor över de bästa filmerna genom tiderna och slingrar mig när vänner ber mig lista mina topp fem. Jag är en alldeles för pragmatisk allätare för att kunna göra det och dessutom lite glömsk och rädd för att missa något fantastiskt som jag såg för länge sedan. Jag är betydligt bättre som filmisk personal shopper, alltså att utifrån dina vanliga filmpreferenser och behov ( vill du skratta eller bli rörd till tårar? ) välja en film som passar just dig, just idag. Den verkliga svårigheten med jobbet är att förhålla sig till våra emotionella trösklar, att vi idag kan tänka oss att se Svinen medan vi på söndag bara vill ha The Heat. Eller att vi i teorin alltid vill se Svinen men att vi i praktiken bara orkar med The Heat. Därför ska jag i denna serie inte lista de 100 bästa filmerna i inbördes ordning, utan bara de filmer som jag bara råkar tycka väldigt mycket om. Barnfilm, klassiker, hardcore arthouse, komedi och dokumentär. Alltså filmer för alla typer av tillfällen, sinnestämningar och för olika typer av sällskap i soffan. Först ut en film för barn och vuxna som passar extra bra för dem som gör sin filmtittardebut och som upplever film med alla sinnen. 

Djurvännerna av Eva Lindström (3-5 år, tecknat) 
En daggmask anfaller, ett får rymmer hemifrån och ugglan Lage lider av ett tungt clementinmissbruk men har stora grejer på gång. Detta surrealistiska äventyr består av tre föredömligt korta filmer: Jag rymmer!, En fågeldag och Min vän Lage. De är associativt berättade, har en enkel intrig som är underordnad en oerhört hängiven storögdhet inför vardagliga detaljer. Bilderna på sländornas flykt och stora granbarr på marken gör att också vi som vuxna får dela barnets myrperspektiv på vardagen och slungas tillbaka till barndomens fascination för omgivningen. Berättelsen om Lage är något av en barnboksfavorit som bjuder på ett mycket skruvad humor. Tyvärr så kan den som hört Kristina Lugns lakoniska ljudboksinläsning att sakna den här. Trots det är Eva Lindströms tecknade filmer för de allra yngsta ändå absurdistisk filmkonst för de allra flesta. 

Nyss... Tomboy av Céline Sciamma med min nio åring. Perfect match!

Recension Svinen av Claire Denis

Idag debuterar jag som kritiker på DN med en recension av Claire Denis Svinen som har premiär idag. Recensionen hittar du här.

Nu...Grand Central av Rebecca Zlotowski

Ägnar denna fredag åt kvinnogöra

Förutom recensionen av Anna Odells Återträffen har jag denna fredag skrivit en krönika i DN om en annan begåvad konstnär, Catherine Breillat och hennes kanske mest vågade projekt någonsin: Abuse of Weakness som visades på Stockholms filmfestival i veckan. Den innehåller varken sex eller ultravåld men är utmanande i det att Breillat exponerar alla sina tillkortakommanden på ett mycket utlämnande sätt. Här hittar du en länk till texten.

Recension Återträffen av Anna Odell

Om jag hade kunnat ta patent på meningen "Årets bästa svenska film" så hade jag tjänat en rejäl hacka idag. Ändå väldigt glad över att jag fick avsluta mitt år som recensent på Nöjesguiden med att sätta en klockren 6:a. 

Återträffen 

Anna Odell var den enda som inte fick någon inbjudan till klassåterträffen, då när de skulle fira att det var 20 år sedan de slutade nian. Kanske var klasskamraterna rädda för vad Odell, som just blivit rikskänd som konstnärlig bråkstake med den uppmärksammade utställningen Okänd, kvinna 2009 - 349701, skulle kunna ställa till med. Kanske glömde de bara bort henne. Anna Odell var ju nästan osynlig för sina klasskamrater under skoltiden.

Hela recensionen hittar du på Nöjesguiden: 

http://nojesguiden.se/recensioner/film/atertraffen-0

Nu...Vagabond av Agnès Varda

Kvällen är bara barnet. Jag tror jag knäcker en film till.
Nu...Vagabond av Agnès Varda

Idag sprängde vi 1000 namnsgränsen!

Alla ville vara med och fira
när listan sprängde 1000 namnsgränsen
Obs! Bilden är ett montage

Det känns numera som en evighet sedan jag inledde detta filmfasteprojekt och mitt evangelium för en mer allsidig filmkost.
Vid sidan av att skriva om filmer av kvinnliga regissörer och att driva debatt kring bristen på mångfald i film- och i filmbransch så var en av de ursprungliga idéerna med bloggen att skapa ett virtuellt arkiv över kvinnliga regissörer eftersom det var något jag saknade. Listan var också tänkt som ett effektivt sätt att bemöta alla de trötta argument jag initialt mötte om att skälet till att det var så få filmer av kvinnliga regissörer på repertoaren, tv, nätet osv. var för att "Det inte finns några kvinnliga regissörer" och att det i sin tur berodde på att "kvinnor inte vill göra film".
Sedan dess har jag tillsammans med mina läsare, privatpersoner som te x Bo Korpberg och Victoria Machmudov, filmare, distributörer, Cinematekets personal och mina fd biografkollegor ute i Europa, lyckats skapa en lista med namnen på över 1000 kvinnliga regissörer i alla tänkbara genrer. Successivt länkar vi dessa namn till imdb.com så att det går att söka vidare information om respektive regissörs filmer. Men detta betyder iallafall att vi nu passerat den magiska gräns jag satte upp för detta projekt för två r sedan. Idag stannar jag upp och gläds åt vad man kan åstadkomma tillsammans för att redan imorgon fortsätta att fylla på listan som vanligt. Här hittar ni listan:
http://filmfasta.blogspot.se/p/lista-kvinnliga-regissorer.html

Nu...Abuse of Weakness

En kväll som gjord för filmfastare. Nu Abuse of Weakness av Cathrine Breillat

Nu...Svinen av Claire Denis

Million dollar shot! Nu...Svinen och Q&A med Claire Denis på Skandia.

Snart premiär för Återträffen

Dagens bioannonser avslöjar vad jag tycker om Anna Odells Återträffen. 

Kobra och genrefilm

Tittar på kvällens Kobra om genrefilm och vill tipsa om den bästa Nya zeeländska bloggen. Wellywoman listar en rad skräckfilmer i produktion med fantasieggande titlar som Strangers have the best candy.

Filmtips på Stockholms Filmfestival

Idag inleds Stockholms Filmfestival och trots att de kvinnliga regissörerna knappast dominerar utbudet så finns det här några riktiga pärlor som ni som befinner er i Stockholm absolut inte får missa.

Svinen av Claire Denis 

Denis senaste film går visserligen snart upp på svenska biografer ( 22 nov) men imorgon har du en chans att se den först och efter visningen lyssna till ett Q&A med regissören. Dessutom håller hon en Masterclass imorgon kl. 10.00 på Bonniers Konsthall. 

In a World... Av Lake Bell

Bell har regisserat, skrivit manus och agerar i detta charmiga feministiska drama om basröstens hegemoni och hur en mörk mansröst fortfarande inger större förtroende i vårt samhälle och i mötet med arbetslivet, vården etc. Men här är det hela upplagt som en klassisk sportfiske där kvinnor och män likt boxare förbereder sina röster för att gå upp i ringen och tävla om att få bli trailerspeaker för den senaste sci firullen i Hollywood.

 Austenland av Jerusha Hess 

Som jag tjatat om den här filmen men vad du än gör så missa inte denna arvtagare till den perfekta romcomen Bridget Jones dagbok. Lika rolig,charmerande, romantisk och befriande larvig men nu med en tidstypisk Mr. Darcy. Keri Russel (felicity) som Jane är alltid utmärkt. 

Abuse of Weakness av Cathrine Breillat 

Breillat blev själv sol och vårad för några år sedan. Här låter en av våra intressantaste regissörer rekonstruera händelsen med Isabelle Huppert som sitt alterego och den famöse franske rapparen Kool Shen sin debutroll som bedragaren. 

Essä om Claire Denis

Har skrivit en text om Claire Denis i Stockholms Filmfestivals program. En längre  och ambitiösare version av texten hittar du i filmfestivalens katalog.

Nattshopping

Det är lätt att tappa huvudet när man hittar så mycket bra film

Nattshoppat film på nätet: Gillian Armstrongs My Brilliant Career, Lucrecia Martels Headless Woman och Dorothy Arzners Christopher Strong. 

Antonia Bird död

För några dagar sedan avled den brittiska regissören Antonia Bird endast 54 år gammal. Hon var kanske mest känd för filmerna Priest (1994) och Ravenous (1999).

En filmfeminist som heter Wanda - tankar om ett namn, klass och kön

De senaste dagarna har jag haft en massa träffar från en porrsajt till min sida. Det ger ju hela projektet en ganska besynnerlig men intressant tvist. Jag hoppas bloggen kan erbjuda dessa håglösa porrsurfare lite matnyttiga alternativa filmtips. Mitt namn har faktiskt lite olyckligt blivit en slags porrmagnet. Det finns tex en strippklubb i Göteborg med namnet och en gång klagade filmaren Carl Johan De Geer på att det var helt omöjligt att läsa mina mail eftersom de alla hamnade i hans spamfilter. Spamfiltret måste ha utgått ifran att alla brev från mig måste innehålla något oanständigt (Och det kanske de gjorde men det kommer ju ingen att få veta nu!) I Polen, där min familj kommer ifrån är det framförallt äldre människor som heter Wanda men i USA är namnet en tydlig klassmarkör vilket gör att det ofta dyker upp i amerikanska mainstreamfilm och då framförallt bärs av strippor och prostituerade kvinnor. Namnet har därför tagit vägen förbi amerikansk film, tillbaka till Europa och blivit ett alias som många prostituerade från bland annat Öst tagit.

Filmen Wanda av Barbara Loden från 1970 är ett lysande exempel på namnets konotation. Wanda är en ensamstående mamma i ett gruvdistrikt i Pennsylvania. Hon är alkoholiserad och ströjobbar för att hålla sig flytande och hankar sig ibland endast fram genom de one nightstands som tillfälligt kan betala för en drink, middag eller en natt på ett motell. En dag tas vårdnaden om barnet ifrån henne av hennes fd man. I sitt desillusionerade tillstånd möter hon (på ett mycket dråpligt sätt) en mystisk bankrånare som tar med henne på en märklig roadtrip. Wanda är lite som diskbänksversionen av Bonny och Clyde, vansinnigt oglamorös och sjavig men oförställd och med en nästan dokumentär nerv i regi och foto.

Regissörslistans helt oundgängliga volontärer

Det finns en man som heter Bo Korpberg som var och varannan vecka skickar nya namn till listan över kvinnliga regissörer. Han är så hängiven och entusiastisk att han förtjänar ett eget omnämnande. Tack vare honom och många andra är det nu bara 20 namn kvar tills det vi har 1000 namn på listan!

Missa inte Feministisk Filmfasta på Rio i helgen!

I helgen lanserar Bio Rio tillsammans med WIFT och Rättviseförmedlingen sin nya A-märkning. Den kommer att tilldelas filmer som passerar det så kallade Bechdeltestet (som jag bland annat skrivit om här) Syftet med den nya loggan är att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film.

Feministisk filmfasta handlar om att lyfta fram kvinnliga regissörer och det gör jag även under denna lanseringshelg, närmare bestämt nu på lördag klockan 14.00 på Rio. Då visar jag en av mina favoritfilmer; 35 shots of Rum av Claire Denis. Se det som en uppvärmning inför Claire Denis besök på Stockholms Filmfestival i november!

Om filmen:  

35 Shots of Rum av Claire Denis (2008)

Lionel och hans tonårsdotter Josephine lever tillsammans i Paris arbetarkvarter. Där möter vi dem i en avgörande brytningstid i livet, precis när deras relation står i farstun till både vuxenblivandet och den begynnande ålderdomen. Av att vara behövd och behöva den andres stöd. Men efter att ha levt ensamma under så många år har det blivit svårt för dem att släppa in andra människor i sitt liv. Claire Denis är en av mina favoritregissörer och med 35 Shots of Rum bjuder hon in oss till ett Paris bortom de borgerliga salonger vi kanske vanligtvis förknippar med fransk film. Dessutom är detta en filmisk raritet. Det är nämligen en mycket vacker och poetisk skildring av en fullt fungerande, kärleksfull relation mellan en pappa och dotter.

Claire Denis tilldelas Lifetime Achievement Award

Claire Denis tilldelas i år Stockholm Filmfestivals Lifetime Achievement Award och jag har fått den stora förmånen att skriva en essä om en av mina favoritregissörer till årets katalog. Denis som skildrare av de europeiska migrantarbetarnas verklighet, den franska koloniala erfarenheten men också hennes alldeles unika känsla för de tillsynes banala tingen i utkanten av berättelsen. Hur vardagliga saker som en riskokare, generator eller moped i Denis filmer kan inrymma sanningar om vad det innebär att vara människa.


Mer om priset och pristagaren här: http://m.screendaily.com/5062269.article
Om Claire Denis på bloggen: http://filmfasta.blogspot.se/2012/04/claire-denis.html
Om beau Travail på bloggen: http://filmfasta.blogspot.se/2012/04/beau-travail-av-claire-denis.html

Filmmuseum i Berlin och en mönstrad tantskjorta

I helgen hade jag återigen möjlighet att besöka Museum für film und fernsehen i Berlin. Det är ett mycket fint iscensatt museum om tysk filmkonst. Det är dessurom ett museum med stort fokus på kvinnors bidrag till filmhistorien. Den tidiga filmhistorien beskrivs utifrån skådespelerskor som Henny Porten. Tre rum är tillägnade Marlene Dietrich med fotografier och kostymer, bland annat cylinderhatten från Blå ängeln. Ett helt rum är tillägnat Leni Riefenstahl med en modell över samtliga kamerapositioner på Berlinstadion vid inspelningen av Olympiafilmerna 1938. Här kan man se både vingarna från Wim Wenders Himmel över Berlin och Jürgen Prochnows gummistövlar från Das Boot. Men för mig är det ändå en mönstrad tantskjorta som gör mig mest starstruck. Det är nämligen den skjorta som bar av den enastående skådespelerskan Brigitte Mira i Rainer Werner Fassbinders Rädsla urholkar själen (för övrigt den vackraste filmtiteln någonsin). 

Nu...In a world av Lake Bell

Recension Belville Baby av Mia Engberg

Ett minne. Vincent, Mia, Paris. I Belleville Baby kontaktas filmaren Mia Engberg av en före detta älskare som ber henne berätta om deras tid tillsammans. Han har nyligen avtjänat ett långt fängelsestraff och har vaga minnen från tiden innan. Med hjälp av stillbilder, video- och Super 8 material återskapar så ”Mia” deras relation i form av en fiktiv telefondialog. En historia om förbjudna fester i Paris katakomber, romantiska vindskupor och upplopp på stadens gator. Men Vincent protesterar, vilka upplopp? Minns du inte den gången vi gick på de isarna i Stockholm? Han gillar inte rollen han tilldelats. Minnena skaver mot varandra och fastnar i ömsesidig exotism....

Hela recensionen hittar du här

Nu...Perfect Mothers av Anne Fontaine

 

Monica Z och Kino

I fredags talade jag med anledning av premiären av Monica Z i Kino om biopiqs och varför Peter Birro mest av allt tycks ha velat berätta om vilken usel morsa en av vår tids största jazzsångerskor var. Det programmet kan man höra här: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/249306?programid=3051 Och om någon skulle få för sig att vilja läsa min recensionen av Monica Z så går den att hitta här. Men det kanske man ska akta sig för om man som en av läsarna blir irriterad av det där supertjatiga genusperspektivet.

Ingen skall behöva säga att det inte finns något att se på bio inte

Kom inte och säg att det inte visas några brudfilmer på bio! För den som har vägarna förbi Norrköping (Flimmer 3-13 okt) eller Umeå (Move 8-13 okt) nu i oktober så finns det nämligen en massa chanser att se bra filmer av kvinnliga regissörer. Till Flimmer har jag fått möjlighet att välja ut fyra av mina favoritfilmer från åren 1926 - 2008: Prins Achmeds äventyr av Lotte Reiniger,  Tusenskönor av Vera Chytilova, 35 Shots of Rum av Claire Denis och Tysklands bleka moder av Helma Sanders Brahms. Även i Umeå visas pärlan Prins Achmeds äventyr och där har jag även satt ihop ett retrospektiv med ljudekvilibristen Andrea Arnolds filmer; Red Road, Fish Tank och Wuthering Heights.

Filmfasta presenterar fyra kvinnliga filmgenier i Norrköping

Nu har äntligen programmet till Flimmer släppts och i år har jag blivit inbjuden till festivalen för att visa fyra fantastiska filmer från åren 1926 - 2008. Det blev ett europeiskt fokus den här gången och jag är alldeles särskilt glad över att de ambitiösa festivalarrangörerna lyckats få fram en kopia av den makalösa Prins Achmeds äventyr av Lotte Reiniger. Bara den är värd resan till Norrköping. Under rubriken Kvinnliga genier visas även Tusenskönor av Vera Chytilova, 35 Shots of Rum av Claire Denis och Tysklands bleka moder av Helma Sanders Brahms. Festivalen pågår mellan den 3 - 13 okt och har i övrigt också ett stort fokus på just kvinnliga filmares filmer och villkor i branschen.
Hela festivalprogrammet hittar ni här. Och här hittar ni en artikel i Norrköpings tidningar om årets program.

Monsters on Film om kvinnligt genrefilmskapande

Jag skrev en förra året ett inlägg om såkallad kultfilm, jag kallade det #prataomdetKult - en

förevändning för allsköns otidsenligt träck. Det upprörde många, företrädelsevis män. Jag skrev bland annat:

”Kult är filmens motsvarighet till en mancave. En plats där man fortfarande år 2012 kan dra sig undan världen för att tapetsera väggarna med tuttkalendrar, putsa sina samurajsvärd och säga neger utan att ha dåligt samvete. En liten fristad långt borta från all politisk korrekthet som tvingar en att i dagsljus försvara sina värderingar. Eller värderingar är kanske lite mycket sagt... försvara rätten att slippa ha några. Det här är ju liksom bara på kul. En klackspark.” Hela inlägget kan du läsa här

Jag tycker fortfarande att kultfilmsgenren är otroligt misogyn och otidsenlig. Just därför är det så spännande att festivalen Monsters on Film bjudit in Shannon Lark och Karen Lam från Viscera Film Festival i USA, som arbetar med att föra fram kvinnligt filmskapande inom genrefilm. Lördagen den 28 september visar de ett antal kortfilmer från Visceras katalog och håller i en paneldiskussion kring just filmskapande och förutsättningar för kvinnliga filmskapare, både inom och utanför genrefilmens gränser. Här hittar ni hela programmet.

Vanishing Waves av Kristina Buozyte

I teorin är litauisk science fiction något av det bästa jag vet. Den där typen av existentiellt drama i Tarkovskijs anda där alla karaktärer tycks drabbade av dykarsjukan i något slags dystopiskt ingenmansland. En östeuropeisk paradgren där film och litteratur lånar sci–fi genrens fjädrar för att kommentera samhället samtidigt som de utforskar vad det innebär att vara människa. Filmer med stora pretentioner som i bästa fall får oss att tänka tankar lika stora som universum. Det är dock en extremt svårkalibrerad genre som på ett brutalt sätt avslöjar tomma posörer som Vanishing Waves...

Hela recensionen hittar du på Nöjesguiden

Tre filmer som påverkat mitt liv

På den nystartade bloggen Tre filmer, som drivs av Lena Ostermann, bjuds människor in att berätta om filmer som påverkat deras liv. Jag tycker det är uppfriskande att det just är filmer som påverkat en och inte nödvändigtvis filmer man älskat. Jag har jag iallafall tagit tillfället i akt att göra upp med den film som påverkat mig mest - Den blå filmen av Kieslowski. För hallå Krzysztof! Jag vill ha tillbaka mina tonår!

Sajten Tre filmer hittar du här

Nu...India Song av Marguerite Duras

Augmented Society - Madeline Anderson

Filmjournalisten Emma Gray Munthe har precis tagit över SFI satsningen Augmented Society och nu
börjar det att hända intressanta saker på sidan. Jag har ju tidigare skrivit om satsningen och undrat lite över upplägget med de korta texterna skrivna av kända människor. De var så korta att det hela blev lite snuttigt. Men det nya upplägget är däremot lovande. Först ut är nämligen en intervju med den afroamerikanska filmpionjären Madeleine Anderson som berättar om sin erfarenhet av att hur vara en svart kvinna i den amerikanska filmbranschen på 50 talet. Läs hela intervjun med henne här: 

http://augmentedsociety.se/?project=madeline-anderson-medborgarrattsrorelsen

Spike Lees lista

Häromveckan publicerade Spike Lee sin lista över vad han anser vara filmhistoriens 100 viktigaste filmer. Det är en lista han brukar dela ut till sina elever när han undervisar på New York University. Naturligtvis fanns det en del viktiga afroamerikanska filmer med såsom dokumentären Hoop Dreams av Steve James (1984) och Boyz n the Hood av John Singleton (1991). Men bara en av dessa 100 filmer är regisserad av en kvinna - Guds stad av Katia Lund (och Fernando Meilleres). För att bara kort avvika lite från ämnet så kan jag berätta att dessa två regissörers lott varit fullständigt olika sedan det där internationella megagenombrottet. För medan Fernando Mailleres direkt efter Guds stad fick möjligheten att göra The Constant Gardener så har Katia Lund inte fått göra fler långfilmer sedan dess. Nu tillbaka till ämnet. Spike Lees lista är ett ganska bra exempel på att vi är resultatet av våra erfarenheter och att alla typer av urvalsprocesser oundvikligen kommer att präglas av det. Dessutom blir det ju här väldigt tydligt att bara för att man brinner för en viss mångfaldsfråga, såsom afroamerikansk kultur i det här fallet, inte per automatik betyder att man är känslig inför alla typer av frågor kring representation. Om nu någon trodde det. Men jag kan ändå tycka det är lite märkligt att just Spike Lee, vars gärning som regissör många gånger blivit förminskad och ignorerad i sådana här sammanhang inte varit lite noggrannare.

Många reagerade i alla fall på avsaknaden av kvinnor på listan varpå Lee bad om ursäkt och gjorde ett tillägg till listan på åtta filmer av kvinnliga regissörer som han gillar. Dessa var:

Pianot, Jane Campion (1993)

Daughters of the Dust, Julie Dash (1991)

The Hurt Locker, Kathryn Bigelow (2008)

The Seduction of Mimi, Lina Wertmuller (1972)

Love and Anarchy, Lina Wertmuller (1973)

Swept Away, Lina Wertmuller (1974)

Seven Beauties, Lina Wertmuller (1975)

Jag blev först lite överraskad över att se fyra av Lina Wertmüllers filmer på listan. Men när jag sedan tänkte efter insåg jag att Lees bitvis frenetiska dialog faktiskt har ett påtagligt släktskap med Wertmüllers. Men fyra stycken? Det ser ut som resultatet av något bjussigt retrospektiv i NY trakten i somras. 

Nu...Återträffen av Anna Odell

Nu...Hotell av Lisa Langseth

Dags att närstudera filmhösten!

35 timmar kvar...

...att genom Kickstarter stötta detta viktiga filmprojekt om Alice Guy-Blanché, världens första kvinnliga filmregissör. Här kan du läsa mer om det.

Flera av hennes filmer finns tillgängliga på youtube,  här nedan ett litet exempel på vad det handlar om: Danse Fleur de Lotus Alice Guy 1897. Och här kan du läsa mer om Alice Guy-Blanché på bloggen. 

Lets make 900 female filmmakers a thousand!

Random girl from our list: Dorothy Arzner 

This is especially for my European filmfriends! Two years ago I conducted this, something I called a Feministic Film Fast, where I only saw films directed by women. It became a blog, this FB page, lots of debates here in Sweden and some programming of festivals along the way. As some argued that there were no female directors to screen/see I started a list, gathering all the names I could find. The blog might be in Swedish but the list can easily be used by anyone. It has as of now about 900 names of female directors. Please help me make it a thousand by adding names and spreading the word! Just e-mail me at wandabendjelloul@hotmail.com

Here is the list:
http://filmfasta.blogspot.se/p/lista-kvinnliga-regissorer.html

Det finaste en filmfastare kan få

Att arbeta med feministiska frågor är att vara i konstant opposition med rådande förhållanden och jag kan därför tycka att det är extra viktigt att uppmärksamma de positiva förändringar som faktiskt sker. Det är också viktigt att skilja på situationen inom filmproduktion och filmvisning. Det senaste året har nämligen i stort sett alla stora svenska filmfestivaler (Stockholms Filmfestival, Göteborgs filmfestival, Tempo, Move Umeå, Fantastisk Filmfestival osv) haft fokus på kvinnliga filmskapares villkor och/eller arbetat med en jämställd programsättning. Inför hösten har jag redan blivit kontaktad av Nordisk Panorama, Monsters of Film, Move Umeå och Flimmer om detta. Det är glädjande att frågan är på väg att bli en självklar variabel vid programsättning, en slags kvalitetsmarkör gentemot bransch och publik som visar på att avsändaren är ambitös och att festivalen är ett resultat av många medvetna val. Även internationellt sker det faktiskt saker, för även om Cannes fortsätter att vända röven åt kvinnligt konstnärskap hade festivaler som te x Sundance en jämn fördelning mellan könen bland de tävlande filmerna i år. För mig, vare sig jag arbetat som föreståndare på biograf, recenserat film eller skrivit för bloggen har denna begränsning varit lärorik och gjort mitt arbete mycket intressantare. Förhoppningsvis ger denna förändring även festivalpubliken nya perspektiv och filmupplevelser. Skälet till att jag tar upp detta är att jag igår fick något av det absolut finaste en feministisk filmfastare kan få. Jag fick ett brev från Marc David Jacobs som arbetar som programsättare för Edingburgh Film Guild. Det är den äldsta filmklubben i världen, nu med 84 år på nacken. Han skrev ett väldigt inspirerande brev till mig som jag hoppas att alla som just nu sitter och sliter med mångfaldsaspekterna inför kommande festivalprogram, manusarbete eller varför inte rekrytering av filmteam till nästa filminspelning kan hämta kraft och inspiration ifrån. För vi ska inte hymla om att det kan vara ett hårt arbete att ta fram ett varierat och jämställt filmprogram, Men som Marc skriver: ”I have worked directly with nearly all of the individual filmmakers involved, and it has proven an extraordinary experience - so much so that I cannot wait to organise the next one.” Vi är alla härmed också inbjudna att besöka Marc på Edingburgh Film Guild. Gör det, för maken till entusiastisk cineast och spännande program får man leta efter. Hela programmet hittar ni här. Sedan vill jag också passa på att tacka Göteborgs Filmfestival för deras cineastiska nätdejtingservice!

Mai Zetterling

P.S Marc skickade även med ett signerat foto av Mai Zetterling (som ni ser här till höger) från hennes besök på just Edingburgh Film Guild 1948.

------

Dear Wanda Bendjelloul,

My apologies for writing to you in English.  I heard about your work with Feminist Film Fast through the Göteborg International Film Festival, and have been very inspired by the concept of the feminist film fast, as I have also been by women's film festivals of the past.

I am the organiser of a programme called Edinburgh Film Guild New Cinema.  Over the past several months, I have been working towards a goal of introducing as many new films by women to Scottish audiences as possible - certainly in at least half of our programme, and hopefully much more than that.  As you may know, Edinburgh was the site of the world's second women's film festival (in 1972, only a few months after the First International Festival of Women's Films in New York), and my aim is to add to that very worthwhile tradition.

There have been many good women's film festivals (in the UK, there are at least Birds Eye View and the new London Feminist Film Festival), but there have also been very many non-women's film festivals which have focussed on recent films from one country or another.  On occasion, the two have combined to create individual focusses on films by women of one particular country.  However, I don't know that there has ever been any ongoing series of such focusses.  I am therefore attempting to make this my approach to screening collections of films by women.

To me, it feels like taking a continuing country-by-country approach to women's films must allow audiences to discover far more talented female filmmakers than they could otherwise by providing the specific contexts for these new films to be included in.  I very much hope, then, that you may be interested in the first programme I've managed to put together along these lines: http://edinburghfilmguild.org.uk/wordpress/?page_id=1548 .  This is a focus on women filmmakers in Finland.

Specifically seeking out Finnish films by women filmmakers has led to an incredible process of being constantly and genuinely amazed to come across such an incredible diversity of films and filmmaking styles, very few of which I would have experienced if I had been programming the event differently.  I've been very fortunate in being able to show all the incredible films included here, each one made in the past two years and only two of them previously seen in the UK.  All of them are new to Edinburgh.  I have worked directly with nearly all of the individual filmmakers involved, and it has proven an extraordinary experience - so much so that I cannot wait to organise the next one.

At the moment, it is difficult to know how it will all turn out, but if we are successful I hope to continue with many more focuses on the work of women filmmakers from many other countries.  At the moment, I am not yet been able to plan for the next country focus, as that will require this event's success first - to prove that people will be as interested as I think they will be.  We must wait and see how it does.  Until then, though, there are fortunately many more exceptional individual films by women which we can programme in the meantime.

I therefore hope that you will read of this event with interest and that you may even be willing to help spread word about it. If so, please let me know if there's anything I can do to help you do so.  I know that most (all?) of your audience will not be anywhere near Edinburgh, but it would be enough to know that people will hear of what we are trying to do with this event and in the future.

For now, thank you so much for reading this and again for your inspiring work.

With sincere regards,
Marc David

SVT:s Filmklubb visar Beau Travail

Den 17 aug visade SVT en av Claire Denis absolut bästa filmer, Beau Travail. Filmen går att se här, på SVT Play, tom den 16 september. Missa inte det eller avsnitt 13 av Mark Cousins Story of film där Denis förklarar bakgrunden till den suggestiva slutscenen där Denis Lavant solodansar på ett disco i Djibouti. Här kan du läsa min texten om filmen.

Beau Travail är snarare ett tillstånd än en film. Bländande, suggestiv och samtidigt fysiskt köttig. En allegori över män, deras kroppar och våra livs allra banalaste beståndsdelar.

För man skulle kunna säga att detta ytterst är en poetisk skildring av de vardagliga handlingarnas monotoni. Och skönheten däruti. För allt det där tillsynes banala och meningslösa arbete vi utför dagligen - tvätt, rakning, matlagning och disk upphöjs här till betydelsebärande ritualer - utan vilka hela tillvaron skulle rämna. Dessa praktiska göromål är arméns motsvarighet till kyrkans liturgi. Ett kitt som får soldaterna att känna samhörighet och infoga sig i gruppen. Något som skapar struktur i alla dessa, sinsemellan förvillande lika dagar. Att verkligen hänge sig åt att till exempel bädda en säng helt utan veck kan ge oss en förhöjd känsla av verklighet. Resultatet av att helt sätta sitt eget fysiska jag åt sidan för själva uppgiften. Precis som nunnor utför sina vardagliga sysslor med absolut hängivenhet gör även soldaten det. Det gör det enformiga livet uthärdligt och får männen att leva i ett konstant och absolut nu.

Det andra temat i filmen är den fysiska kroppen och då i synnerhet manskroppen. Claire Denis har här tagit hjälp av en koreograf och varje scen och rörelse är tydligt koreograferad. Skådespelaren Denis Lavant (Galoup) är dessutom dansare i grunden. Det handlar om hur skådepelarna rör sig i förhållande till varandra och till olika objekt. Hur de simmar under vattnet, marscherar genom öknen och dansar på diskotek. Helt stiliserade blir de återkommande strandscenerna där de koordinerade militärövningarna får oss att associera till bilder vi sett från balettvärldens repetitionssalar. Denis leker också med våra föreställningar om denna machokultur och låter flera hårda kroppsövningar övergå i manhaftiga omfamningar. Och man undrar, är detta en autentisk militär övning eller är det bara ett utslag av regissörens manipulation med vår hetronormativa blick?

För det mest intressanta med Beau Travail är det som händer inuti mitt huvud.  Hur jag omedelbart

Koreograferade omfamningar

börjar associera filmen till fotograferna Pierre et Gilles bilder och filmer som Rainer Fassbinders Matrosen och stjärnan. Kort sagt - tydligt homosexuella referenser. Denna orgie i manliga, nakna, svettiga och muskulösa manskroppar är tydligen något jag med fullständig övertygelse kopplar till en manlig homosexuell blick. Det är en reflektion som så att säga passerar de mer vitala delarna av min hjärna och kommer ut helt oprocessad. Tills jag tänker efter en gång till och inser att jag är helt ovan vid att en objektifierad manskropp kan vara resultatet av en kvinnlig filmskapares blick. En ganska drabbande insikt och ett välbehövligt tillfälle för självrannsakan. Jag har visserligen läst att Claire Denis med Beau Travail vill att vi som tittare skall reflektera över vår egen objektifiering av männen i filmen, men i det här fallet går det nog varvet runt och blir i sig objektifierande. Filmen är på gränsen till pornografisk i sin dokumentation av biceps, dansarstjärtar och spelande käkmuskler. Men visst ger det oss insikten att vi alla, oavsett kön, kan befinna oss i en maktposition som gör att vi kan tillåta oss att objektifiera andra människor.

Men något handlar filmen väl ändå om? Ja, man kan säga att detta är ett triangeldrama som utspelar sig i en grupp främlingslegionärer. Galoup (Denis Lavant från De älskande på Pont Neuf) ser sin position hotad av den nya rekryten Sentain (Grégoire Colin från Innan regnet faller) i kampen om kommendör Bruno Forestiers gunst. Det får ödesdigra konsekvenser.

Men själva intrigen är verkligen sekundär. Det är framförallt stämningen i filmen som ger den dess besynnerliga dragningskraft. Agnès Godards foto är därtill magiskt och allt detta tillsammans: det karga landskapet, de koreograferade rörelserna, den minimala dialogen och den suggestiva ljudbilden försätter dig som tittare i ett närmast meditativt tillstånd. Så bländande vackert.

Feministisk filmfasta gästar Flimmer i Norrköping!

Norrköpings filmfestival Flimmer fyller 15 år och firar det med att mellan den 4 - 13 okt diskutera kvinnliga filmskapares villkor och presentera ett program som till hälften består av just kvinnliga filmskapare. Jag har också valt ut ett antal filmer från åren 1926 - 2008 av några riktigt geniala kvinnor. Hela programmet kommer inom kort.

Läs mer om Flimmer här:
Folkbladet - Kvinnors filmskapande i fokus på Flimmer