Celia av Ann Turner

Om jag säger ”coming of age” så säger du kanske: Nej, inte en sån där film med 15 killar i äppelknyckarbyxor som kör en ficktralla när de smyger på en stor tant som opåkallat leker med sina enorma bröst! Okej, men om jag säger såhär då: Det här är en australiensisk ”coming of age” om mordiska skolflickor i välstrukna sjömanskostymer, ulliga kaniner och amfibiska hämnarmonster? Ja, då kanske jag lyckas fånga din uppmärksamhet iallafall.

9 -åriga Celia har precis förlorat sin mormor och hemsöks nattetid av slemmiga monster. Det är sommarlov och hennes högsta önskan är att få en alldeles egen kanin. Men Celias pappa anser att kaniner är skadedjur och förhåller sig kallsinnig till sin dotters heta husdjurslängtan. Han förhåller sig förövrigt kallsinnig till det mesta som rör Celia. Så när den betydligt mer liberala och känsliga trebarnsfamiljen Tanners flyttar in i grannhuset går Celia totalt upp i deras familj. Där blir hon sedd som en individ och får utlopp för sin sorg efter mormodern. De vuxna blir en efterlängtad fristad och barnen utgör snart kärnan i hennes nya gäng. Ett gäng som inleder en vild och alltmer avancerad lek med en rivaliserande grupp barn i området. I de vuxnas frånvaro eskalerar lekarna, blir allt våldsammare för att tillslut gå helt över styr.

Celia börjar en aning svajigt. Replikerna sitter på tvären. Skådespelarna rör sig obekvämt över de välansade gräsmattorna. Specialeffekterna känns daterade.
Jag hinner börja känna mig lite besvärad. Men det är bara precis alldeles i början. Det får mig nästan att tro att den spelats in kronologiskt. Om så är fallet så har Turner snabbt blivit varm i kläderna, för bara en halvtimme senare har filmen bokstavligen brottat ner mig. En total fallseger. För den här filmen är så egensinnig att jag faktiskt aldrig sett något liknande. Vad är det jag ser? En konventionell 50 - talsskildring? En B-skräckis? Ett drama? En coming of age? En hämnarrulle? Vad spelar det överhuvudtaget för roll, när det är så här bra? 

Det här är en film om barns begreppsvärld, deras fantasi och hur de uppfattar oss vuxna och världen runt omkring sig. Och som en röd tråd genom berättelsen går skildringen av barns fascination, dragning och behov av att utforska det mörka och skrämmande.
Celia läser samma läskiga bok – om och om och om igen. Berättelsens monster hemsöker hennes drömmar och fyller de mörka hörnen i hennes flickrum. Men det är en drog hon inte kan motstå. Hon är beroende och måste läsa om boken. Berättelserna, precis som de våldsamma lekarna, fyller en viktig funktion för barnen. Det får dem att bearbeta sina rädslor, sin dödsångest och vuxenvärldens obegripligheter. 

Barnens lekar börjar som något ur en Kalle Blomkvistbok. Två rivaliserande gäng , en trofé – en japansk teatermask, som erövras och återerövras. Men leken eskalerar, får sina egna spelregler och logik. Blodseder ingås, hämnd utkrävs och snart utmynnar lekarna i voodooriter, slagsmål, djurplågeri och mord.

Karaktären Celia är en av de starkaste flickkaraktärer jag sett på film. Hon går hela filmen igenom med högt huvud, är den självklara ledaren för sitt gäng och ber bokstavligen Gud att dra åt skogen. De monster som hemsöker hennes drömmar och flickrum om nätterna skrämmer henne visserligen men övervinner henne aldrig. Hennes upptåg leder till flera uppsträckningar. Det är fantastiskt att se hur hon möter varje tillrättavisning från vuxenvärlden med ett triumferande leende: Du har visserligen makten att bestraffa mig men min tanke är fri.

Det finns här också en mycket fin berättelse om ett barns gränslösa kärlek till ett husdjur som helt kan mäta sig med filmhistoriens mest storslagna kärleksepos. Relationen mellan en flicka och hennes kanin är ömsint och starkt skildrad. Därför var det helt logiskt att jag, för första gången sedan Den långa flykten, grät som ett barn när en filmkanin for illa.

Man brukar tala om ett kompromisslöst barnperspektiv. Det är Celia man menar. Obrottsligt och tills döden skiljer oss åt.

Ann Turners genombrott jämfördes av många kritiker med både Flugornas Herre och De 400 Slagen. Hon har förrutom Celia gjort Hammers Over the Anvil (1993), Dallas Doll (1994) och Irresistible (2006).

Källa: Import DVD