Vad har jag då lärt mig av allt detta?

Det är påskafton, vid midnatt bryts fastan och den årslånga mansfilmsfrossan tar vid.
Det är dags för reflektion och att ställa sig frågan: Vad har jag egentligen lärt mig av detta experiment? Jag menar annat än det uppenbara - Att det var ett genidrag att skriva ett inlägg med namnet Jennifer Lawrence i rubriken för att få trafik till sidan, de oanade fördelarna med gummihandskar och att man inte ger sig på kult-entusiaster ostraffat?

Jag vill börja med att säga att jag fattar att det inte direkt är läge för ett patent på idén om ett mansdominerat filmutbud. Utifrån reaktionerna på min blogg är vi uppenbarligen många som känt att det skavt i biostolarna. Det är hittills inte heller någon som ifrågasatt själva grundtesen. Att fler män än kvinnor får möjlighet att göra film. Men sedan finns det olika idéer om hur man skall förhålla sig till detta faktum. Både som konsument och som kulturell makthavare. Skall man acceptera sakernas tillstånd eller skall man aktivt försöka korrigera obalansen i filmutbudet?

Det intressanta och det som förvånat mig mest under fastan är att det var de kommersiella aktörerna som var beredda att tänka om och tänka nytt. Två av våra största bredbandsuthyrare antog utmaningen och såg till och med över sin filmkatalog för att komplettera den med titlar gjorda av kvinnor. Det i kontrast till de filmkulturella makthavare som till och med hävdat att det är deras uppgift att ge en sann bild av verkligheten. Och att filmutbudet de facto är mansdominerat. Punkt slut.

Jag menar dock att man bör komma tillrätta med den groteska snedfördelningen i filmutbudet och det stora fokuset på filmer av män i media. Ett sätt att göra det skulle vara att sätta upp tydliga mål för en jämnare könsfördelning. Precis som SFI gör när gäller fördelningen av filmstöd. Och att man sedan gör tydliga avstämningar för att se om man uppnått de uppsatta målen. Jag tycker absolut att man kan kvotera utgivning och journalistiskt fokus om utgångspunkten är den groteska ojämlikhet som vi ser i utbudet idag.

Man skulle till exempel kunna se över det linjära berättandet kring film. Man kanske inte måste ägna allt utrymme i tidningen åt fredagens recensioner. Det gör att man är helt i händerna på distributörernas filmval. Istället kanske man skulle uppmärksamma filmkonstnärer från olika tidsepoker, hela konstnärskap och ge DVD utgivningen större utrymme. Luckra upp det lite. Då tror jag kvinnliga filmskapare skulle kunna hävda sig i större utsträckning. Men det räcker ju naturligtvis inte. Man måste ju vilja komma till rätta med problemet också. Och det är ju där det brister. Jag tycker att dessa aktörer borde gå i bräschen för en förändring.

Ett mycket effektivt sätt att tydliggöra frågan är att sätta sig ner och räkna ut de verkliga proportionerna mellan filmer av kvinnor och män. För mig har det i den här processen varit ett ovärderligt verktyg för att förstå vidden av problemet. En tv-kväll visades 118 filmer varav 7 var gjorda av kvinnor, SVT:s långfilmsutbud under två månader bestod av 57 filmer varav 2 var gjorda av kvinnliga filmare. Det lustiga är ju dessutom att jag trodde och till och med hävdade på bloggen att det var en enastående filmvår för kvinnor tills jag räknade på det. En biokväll i Stockholm var bara 10 av 55 filmer gjorda av kvinnor! Ja, ni ser. Det är alltså värt att räkna på det.

Och vad kan man då själv göra om man upplever detta som ett problem? Man behöver ju inte avstå helt som jag har gjort och riskera att missa en massa fantastiska filmer av män men man kan kvotera lite, dvs välja en film av en kvinna, säg varannan gång man ser en film. Och så kan man uppvakta sin lokala biograf eller DVD-uthyrare och be dem ta in specifika filmer. Skriv in till tv-kanalerna eller Cinematek (om det finns i din stad) och önska dig film.

Men åter till frågan. Vad har jag då lärt mig? Jag har lärt mig att utbudet, vare sig det gäller tv, bredband, dvd eller bio är sämre än jag hade trott. Jag har lärt mig att tv är sämst. Jag har lärt mig att det krävs en enorm arbetsinsats och mycket förkunskap för att hitta filmer gjorda av kvinnor. Jag har lärt mig att det går att väcka opinion kring feministiska frågor.
Men inget slit som inte kommer med någon slags belöning. Jag har sett en rad bra filmer som jag tidigare inte hunnit se. Det har varit oerhört roligt att förkovra sig och jag känner att jag har lärt mig en massa på att fasta. Min jakt på film har dessutom resulterat i att jag upprättat kontakt med en feministisk filmpusher. Bara det.

Och till er som ändå ifrågasätter att det spelar någon roll vem som får möjlighet att göra film. Till er vill jag bara säga. Det är ett privilegium att kunna avfärda frågan om kvinnors och mäns ojämlika villkor. Bildmediet är en av vår tids viktigaste kommunikationsformer. Det når oss över klass, köns och etniska barriärer. Det formar oss som människor och hur vi ser på världen runt omkring oss. Bildmediet är ett maktverktyg. Vem som får rätten att berätta sin historia är därför ytterst en demokratifråga. Och det är därför jag tycker det är viktigt med ett varierat filmutbud, med en mångfald av berättelser som representerar den här världen och de människor som befolkar den.

Sist av allt vill jag tacka alla er som följt mina vedermödor under dessa 40 dagar. Jag känner att det är så mycket jag inte hunnit ta upp ännu. Som min absoluta favoritfilmare Claire Denis och Agnes Varda. Det ligger en trave med filmer på byrån och flera filmer är på ingång med posten. Och eftersom jag fått ett så stort gensvar och målet hela tiden varit att skapa ett slags arkiv över filmer gjorda av kvinnor så har jag beslutat mig för att fortsätta. I enlighet med katolsk sed inleder jag härmed feministisk fredagsfasta. Det innebär att du kan gå in på sidan på fredagar eller följa mig på twitter @wandabendjellou för att hålla koll på nya recensioner, artiklar och andra uppdateringar. Så drar vi igång den 40 dagar långa filmfastan nästa år igen. Och då är ni andra förstås med och fastar. 
Nu inleds frossan! Vi hörs på fredag!