Kvällens tv- tips!

Ikväll kl. 21. 55 sänder SVT2 den bedövande vackra  
Kvinnor utan män av den iranska konstnären och
regissören Shirin Neshat. 

Catherine Breillat - Fat Girl

 - När du faller för en kille så försöker du att snärja honom för snabbt.
   Efter tre dagar gör han sig bara av med dig.

Detta skulle kunna vara #prataomdet# - The Movie. En film om allt lockande och pockande som leder fram till den mytomspunna och fortfarande så omhuldade kvinnliga defloreringen (som det så vackert kallas). Alla smålögner och halvsanningar som uttalas på vägen för att uppnå målet - att få komma till.

Elena är 15 år och Anaïs är 12. De är systrar och spenderar några veckor på en gudsförgäten badort tillsammans med sina föräldrar. Där träffar Elena en ung italiensk student, Fernando. Hon beslutar hon sig för att han skall bli "den förste".

Systrarna är varandras motpoler. Elena har redan förstått sin attraktionskraft, är mån om att vara till lags och är behagsjuk. Hon har redan passerat barnstadiet och längtar nu efter nästa steg i livet. Anai¨s längtar också vidare. Frågan är om hon inte längtar lite mer, såsom småsyskon gärna gör. Men hennes kroppsuppfattning är fortfarande kvar i barndomen. Och som sådan utgör hennes kropp filmens motståndsficka. En kropp som sätter sig på tvären mot alla kvinnliga kroppsideal. Den gör sig inte till och försöker inte anpassa sig. Hon går så att säga runt och duger. Hon verkar inte ta in omgivningens blickar och kommentarer kring sitt matintag och sin vikt. Men hon fattar att hon anses tjock och att hennes syster uppfattas som skön.

Systrarnas relation pendlar mellan brinnande hat och djupaste kärlek. Och osviklig lojalitet gentemot alla utomstående - inklusive föräldrarna. Samtidigt är de fortfarande oseparerbara - på gott och ont. Vilket betyder att när Elena inleder sitt förhållande med Fernando så gör på sätt och vis Anaîs också det. Hon blir ett bihang till Elenas sexdebut och iakttar hur Fernando korrumperar hennes systers integritet med sina banala manipulationer. Jag älskar dig. Jag ska gifta mig med dig. Allt med en armslängds avstånd från sängen bredvid. Hon är ett vittne vilket ger Elena styrka men också får henne att känna skam inför sin egen svaghet. Elenas oåterkallerliga steg bort från barndomen får Anaïs att gråta och förstärker hennes känsla av ensamhet.

Detta är verkligen en formidabel feelbad. Och så bra. Hur Breillat gestaltar gränslandet mellan barndom och vuxenvärld, relationen mellan syskon och unga flickor och kvinnors sexualitet. I gränslandet där allt man fått lära sig om att "Det måste kännas rätt" blir precis så jäkla luddigt som det verkligen är. För hur känns det egentligen när det känns helt rätt? Anaïs säger vid ett tillfälle till sin storasyster:
- Jag vill att första gången ska vara med en kille jag inte älskar. För efteråt, om det skulle visa sig att jag inte älskar honom eller han inte älskar mig, så skulle jag bara känna mig dum.

Jag ska absolut inte avslöja slutet på den här filmen mer än att jag satte kvällskaffet i vrångstrupen. Jag tror inte jag känt mig så manipulerad och blivit så illa berörd sedan jag såg  Funny Games av Michael Hanecke. Mycket effektivt berättat och en scen som gått som en ofrivillig loop i mitt huvud i flera dagar.

Franska författaren och regissören Catherine Breillat har gjort ett 16-tal filmer och är känd som en mycket egensinnig och vågad regissör. Återkommande teman i hennes filmer är kvinnlig sexualitet och våld. Hon är i mångt och mycket besläktad med regissörer som Gaspar Noé och Michael Hanecke. Hon är också känd för att konsekvent ha vägrat simulerat sex i sina filmer vilket gjort att hon anklagats för att göra pornografi och att flera filmer censurerats. Hon säger själv såhär i en intervju om nakenheten i hennes filmer:
"My obsession, I think, is that it should not be forbidden to see the sex of a woman because it is not an obscenity ".

Källa: ImportDVD

Kommersiella aktörer i feminismens tjänst!

Jag är just nu en mycket stolt feministisk filmbloggare. Två stora bredbandsuthyrare har glädjande nog antagit min utmaning och sett över sitt sortiment av filmer gjorda av kvinnor. Jag vill verkligen ge dem båda en eloge för att de engagerar sig i frågan och sprider budskapet till en bredare publik.

http://www.voddler.com/en/promo/view/FemaleMovieMakers/

http://www.headweb.com/sv/5921/blogg

TCM - och Ulf Brunnbergs längtan efter en manskanal

Ulf Brunnberg efterlyste i sitt sommarprogram en särskild manskanal. Men varför har ingen berättat för honom att den redan
finns - TCM. Turner Classic Movies (TCM) är en tevekanalen som uteslutande visar filmklassiker, dvs filmer av regissörer som Stanley Kubrick, John Ford och Peter Bogdanovich. En typisk TCM film innehåller ett tjog män i uniform eller khaki som mot alla odds och för den broderliga hedern skull skall bärga en pansarkryssare. Eller göra den ultimata stöten. Eller genomföra en farofylld  polarexpedition. Lee Marwin är nästan alltid med. Det är så man vet vilken kanal man tittar på. Denna helg till exempel, fre-sön, visar TCM totalt 44 filmer varav ingen är gjord av en kvinna.

Kortfilmer om filmpionjärer. Del 3 - Lois Weber

Här du roliga mycket korta kortfilmer om kvinnliga filmpionjärer. Del 3 - Regissören Lois Weber 

http://www.youtube.com/watch?v=pe0oPxfphvU&feature=relmfu

Mai Zetterling - Flickorna

Om min blogg varit en film hade den förmodligen varit Mai Zetterlings Flickorna från 1968. Ett feministiskt manifest i filmgestalt. En politisk film och en uppgörelse med könsmaktsordningen. Förhoppningsvis med samma värme och humor.

Filmen handlar om ett kringresande teatersällskap som sätter upp Aristofanes pjäs Lysistrate (den som handlar om hur Aten och Spartas kvinnor sexstrejkar för att stoppa ett krig). Under turnén får den kvinnliga delen av ensemblen ett feministiskt uppvaknande.

Zetterling visar här varför hon räknas till Sveriges stora auteurer. Hennes experiment med filmmediet, både vad gäller form och berättarteknik, ligger utan tvivel i mediets absoluta framkant. Bildkompositonen är slående, redan förtexterna får en att spinna nöjt. Berättartekniskt vävs teaterföreställningens scener in med scener från skådespelarnas egna liv. Korta flashbacks till äkta makar och älskare, utom- och inomäktenskapliga barn, otrogna och lojala män, stöttande karlar och reaktionära dito. Mycket av berättande sker i form av ljudexperiment, där en voiceover med repliker ur pjäsen ackompanjerar och kommenterar vardagliga scener ur skådespelarnas liv.

Jag ska inte påstå att Flickorna är en skrattfest men den är bitvis väldigt rolig. På ett drastiskt vis. Vissa scener är i sig helt absurda men det är framförallt de vassa replikerna, drypande av ironi, som är det verkligt underhållande. Roligast är scenen med ett mycket pricksäkert aggroragg, dvs ett raggningsförsök av en övertänd (jag avser här fotbollstermen) man som redan på förhand uppfattar sig som en loser i förhållande till sitt objekt. När han bjudit upp till dans och artigt fått nobben vänder han på en femöring från lismande kavaljer till kvinnohatande psykopat.

Filmen fick usla recensioner av dåtidens, framförallt manliga filmkritiker. Famös är recensionen som skrevs av Expressens Bo Strömstedt där han utbrast: "Vilka förstockade menstruationer!” När Simone de Beauvoir däremot recenserade filmen i  Le Monde skrev hon: “Ironic and comic, this film moves us by the beauty of its landscapes, its poetry and above all its subtle tenderness”

Flickorna är välsignad med dåtidens allra största stjärnor: Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnel Lindblom, Gunnar Björnstrand och Erland Josephson. Och de gör alla bra ifrån sig, vilket naturligtvis är regissörens förtjänst. Temat om kvinnors villkor utvecklar sig på ett intressant och tankeväckande sätt. Den sista halvtimmen är tyvärr lite "All over the place", för att citera de kungliga, och berättelsen hinner bli lite tjatig och rörig. Det hela mynnar ut i en iscensatt begravning och ett patriarkalt toppmöte. Filmen slutar kanske lite oväntat i en skön groovy dans i Stadshusets Gyllene sal. http://www.youtube.com/watch?v=av8A9SAQ5MI ( slutscenen, måste ses!)  Men det gör inget. Det förändrar inte det faktum att Mai Zetterling är en av Sveriges främsta auteurer genom tiderna.

 Efter Flickorna tog det arton år innan Mai Zetterling på nytt skulle göra spelfilm i Sverige. Det blev filmen Amorosa om författaren Agnes von Krusenstjerna.

 Källa: Hyrfilm

Kortfilmer om filmpionjärer. Del 2 - Mary Pickford

Här hittar du mycket korta kortfilmer om kvinnliga filmpionjärer.
Del 2 - Producenten och skådespelerskan
Mary Pickford

http://www.youtube.com/watch?v=7qWIA46-iE8&feature=channel

Glömde viktig manusförfattare!

Glömde fantastiska Caroline Thompson när jag skrev om manusförfattare igår. Hon är Tim Burtons parhäst och har bland annat skrivit manus till Edward Scissorhands, Night Before Christmas och Corpse Bride.

Här hittar ni intervju med henne:
http://www.austinchronicle.com/screens/2011-10-21/a-slice-of-weird-and-wonderful/

Kontakt upprättad med feministisk filmpusher

Efterlyste häromveckan filmerna Fat Girl och Wanda. Fick igår napp på min efterlysning och har upprättat kontakt med feministisk filmpusher. Fortsättning följer.

#prataomdet Kult - en förevändning för allsköns otidsenligt träck

Kult är filmens motsvarighet till en mancave. En plats där man fortfarande år 2012 kan dra sig undan världen för att tapetsera väggarna med tuttkalendrar, putsa sina samurajsvärd och säga neger utan att ha dåligt samvete. En liten fristad långt borta från all politisk korrekthet som tvingar en att i dagsljus försvara sina värderingar. Eller värderingar är kanske lite mycket sagt...försvara rätten att slippa ha några några. Det här är ju liksom bara på kul. En klackspark.

Kult är egentligen ett samlingsnamn för B-filmer i en rad olika genrer bestående av bland annat: science fiction, skräck, rape & revenge, erotik och splatter. Titlarna innehåller ofta ord som börjar på N såsom naken, nazist och nymfoman. Filmerna är inte sällan våldsamma och innehåller explicita sexscener.

Det finns en rad distributörer som satsar på den här typen av filmer såsom Troma Entertainment internationellt och Klubb Super 8 i Sverige. Klubb Super 8 ger ut filmer med titlar som King Porno - filmen om Berth Milton Senior, Ta mig i dalen och Molly - Familjeflickan. Ni fattar.

Distributörerna hittar ofta dessa filmer hos privata samlare och ger sedan ut dem på DVD som en slags kulturgärning. Världens filmsamlare i just kultgenren, kanske i alla filmgenrer, är i stor utsträckning män. Detta är män som får en obetvinglig lust att äga filmer som till exempel Killer Condoms.

Nu kanske du tänker att dessa män bara är en del av en obetydlig subkultur utan större inflytande. Men här ser ni konsekvensen av att kvinnor inte tillåter sig leva ut sin inre nörd i samma utsträckning som män. Jag menar om kvinnor satt hemma och körde super 8 filmer i sin wo-mancave (ledsen, var tvungen)  hela nätterna och startade distributionsbolag så skulle kanske filmer av Paulina Brunius och Anna Hofman Udgren finnas bevarade för eftervärlden vid sidan av Fäbojäntan och Surf Nazis must Die.

Jag vet att man kan bli duperad av fernissan. Det där speciella 60-tal eller 70-tals ljuset, kostymerna och scenografin. Men detta är filmhistoriens andrasortering. Många av dessa filmer höll inte ens måttet när det begav sig. Och det spelar ingen roll hur mycket man än sminkar liket, under ytan har förruttnelsen redan påbörjats. Och det för länge sedan. Mycket är inte värt att bevara, annat än i arkiv.

Det mest förtryckande av allt med kultgenren är att vi andra, vi som inte uppskattar den, förväntas skratta lite överseende åt dessa filmer och dess hängivna fans. Och som ett utslag av något slags pubertalt grupptryck, där man är rädd för att anses vara tråkig, så gör vi det. Kom igen! Det absolut värsta man kan göra mot någon som säger sig älska kult, denna genre med hela världens ackumulerade träck i bagaget, är att vägra skratta och sluta huka sig som en mobbad gymnasist. Sträck på ryggen och stå för åsikten att våldspornografi, rasism och sexism aldrig blir särskilt coolt eller underhållande. Inte ens om budbäraren kommer klädd läderrock och ögonlapp.

Kortfilmer om filmpionjärer. Del 1 - Alice Guy-Blaché

Här hittar du roliga mycket korta kortfilmer om kvinnliga filmpionjärer. 

Del 1 av 5 - Regissören Alice Guy-Blaché 

http://www.youtube.com/watch?v=IBJjGLDFcc8&feature=relmfu

Computer says no

Igår när jag sökte film hos en filmuthyrare på nätet inträffade
något ofrivilligt komiskt.
Jag hittade inga filmer av
kvinnliga regissörer
när jag letade fritt på
sidan så jag skrev in
de mest kända regissörerna
i sökfönstret. Resultatet:

Sök: Claire Denis
- Menade du Dennis?

Sök: Katheryn Bigelow
- Menade du Angelo?

Sök: Pernilla August
- Menade du Angus?
 
Sök: Andrea Arnold
- Menade du Arnold Schwarzenegger?

Syntax error. Jag ger upp!

Men manusförfattarna då?

Frances Marion

Ja, ni som inte håller en riktigt lika strikt diet som jag kan naturligtvis se en massa bra filmer gjorda av män men skrivna av kvinnliga manusförfattare. Några svenska manusförfattare: Ulla Isaksson (Jungfrukällan), Elin Wägner (Efterlyst), Carina Rydberg (Svart Lucia), Malin Lagerlöf (Miffo), Karin Arrhenius (Flickan), Sara Heldt (Grabben i graven bredvid), Rita Holst (Drömmen om Rita), Christina Herrström (Tusen gånger starkare) och Marianne Willtorp (Rallybrudar). Många av de regissörer jag tagit upp här på bloggen skriver också sina egna manus - två flugor i en smäll liksom. Utländska manusförfattare att titta närmare på är Ruth Prawer Jhabvala (Howards End), Diablo Cody (Juno), Sarah Polley (Away from her), Marguerite Duras (Hiroshima mon amour) och Joan Didion (Panik i Needlepark).

Manusförfattaren Frances Marion är en av de största amerikanska manusförfattarna genom tiderna. Hon var den högst avlönade manusförfattaren, oavsett kön, i USA mellan åren 1916 - 1930. Hon har skrivit manus till sammanlagt 200 filmer (Riffraff, The Scarlet Letter, Poor Rich Girl etc) och vunnit två Oscar. Här hittar du en stor artikel om henne: http://www.welcometosilentmovies.com/news/newsarchive/marion.htm

Svenska filmare svarar på Peter Dalles utspel

I tisdags kommenterade jag Peter Dalles utspel om SFI s jämställdhetsmål i Mitt i tidningarna:
http://filmfasta.blogspot.se/2012/03/orattvisan.html

Nu svarar svenska filmare och SFI s VD Anna Serner på kritiken: 
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article14572671.ab

Men kom igen, är hans reaktionära syn på världen ens värd att kommentera från officiellt håll?

Biotips! Missa inte Water Lilies ikväll

Ikväll visas Water Lilies av Céline Sciamma på Franska filmklubben,
kl. 18.30 Zita i Stockholm. Det är Sciammas hyllade långfilmsdebut
från 2007. Synkroniserad simning, tonårshormoner och kroppsgrubblerier. Den där tonårskänslan av att stå utanför och titta in men aldrig få eller våga delta. Och hela livet ligger framför dig...

Som en liten parentes bara. Det är roligt att se Sciamma utforska tonårstjejers och sportkultur i konstsimsmiljön. Jag tyckte verkligen att det var roligt med det svenska herrkonstsimlandslaget, men kanske kände jag ändå ett litet sting i hjärtat. Lite som när killar ska vara Lucior. Det finns så få kvinnodominerade domäner. Blev konstsim coolt först när män erövrade sporten? 

Se Water Lilies som en uppvärmning inför fredagens premiär av Tomboy av samma regissör! 

Jag har höga förväntningar på den! Intervju med Céline Sciamma om filmen:

http://www.youtube.com/watch?v=DmXBgVUWDxM

11 dagar kvar till påsk!

Ruba Nadda - Cairo Time

Lost in translation för fullvuxna är kanske det bästa sättet att beskriva den här filmen. Ni vet hur man är ensam i en ny stad, inte behärskar språket, inte hittar, sover dåligt och är helt utlämnad åt främlingars välvilja. Men här är det naturligtvis varmare än i Tokyo och biltrafiken ligger som en bombmatta över ljudspåret - dygnet runt - filmen igenom.

Och innan jag fortsätter så måste jag först avslöja att jag är helt olämplig för att bedöma den här filmen. Det är som att låta exportrådet recensera Milleniumtriologin. Jag har rest, arbetat, gift mig, studerat och haft seriösa tankar på att bosätta mig i Kairo, yani, jag älskar Kairo. Ruba Nadda älskar Kairo. Vem älskar inte Kairo? Vilket betyder att jag inte har något som helst filter när jag ser den här filmen. Ha det i åtanke när du läser vidare.

Handlingen då? Ja, Juliette (Patricia Clarkson), kommer till Kairo för att semestra med sin UD make. Men han blir fördröjd av oroligheter i Gaza och Juliette får fördriva tiden med hans vän Tareq (Alexander Siddig). Tycke uppstår.

Cairo Time bjuder på ett bedårande vackert foto och en mycket romantisk bild av staden. Det skall sägas att allt det här utspelades långt innan händelserna våren 2011 (filmen är från 2009). På den tiden då Mubaraks polisstat fortfarande höll stadens invånare i ett järngrepp. Lugnt på ytan alltså. Ibland är Cairo Time snudd på lik en turistfilm. Nilen, Khan el Khalili och de ständigt närvarande pyramiderna i bakgrunden. Jag tänker på er som inte varit där nu. Ni kanske kommer tycka det är tjatigt. Jag gillar det.

Nadda rör aldrig vid de politiska frågorna annat än kort den om kvinnors utsatthet på Kairos gator.
En fråga som också de egyptiska kvinnorna äntligen på allvar fick möjlighet att ta upp efter Mubaraks fall. I scenen ger sig Juliette ut på stan själv, blir förföljd av män och tar sin tillflykt till en skobutik.

Precis som Sofia Coppolas Lost in Translation så har Nadda en observationsförmåga för detaljer som skapar igenkänning. Bröllop, feluccabåtar och hårnålsförsäljerskor. Hur Juliette tvingas ta rygg på en kvinna med spädbarn för att komma över den femfiliga vägen (även mitt värdigaste ögonblick i Kairo) och att alla karaktärer har de obligatoriska svettfläckarna under armarna! Men det bästa med filmen är ändå dess trovärdiga kärlekshistoria. Den mellan vuxna människor.

Den här typen av filmer överraskar alltid när det gäller rollistan. Här ser vi bland annat Elena Anaya  (Sex och Lucia) och Amina Annabi, ni vet den franska sångerskan som förlorade mot Carola i Eurovision Song Contest 91. Och sedan är det kul att se Alexander Siddig i en av huvudrollerna. Han har tidigare spelat i filmer som Syriana och Miral och jag gillar verkligen honom. Regissören Ruba Nadda är en kanadensisk regissör med palestinsk/syriska rötter som har gjort sammanlagt 16 filmer.

Källa: Hyrfilm

Ni måste förlåta mig, jag är tacksam för så lite

Maïwenn

En reporter påpekade att det inte alls verkade svårt att hitta filmer gjorda av kvinnor. Jag ser och skriver ju om en massa filmer på bloggen. Men tänk efter, hade det ens gått att göra en hemsida med ambitionen att samla alla manliga filmare på ett ställe? Dessutom ligger jag inte direkt på latsidan.

Kanske skulle det bli tydligare om jag ägnade mer tid åt att beskriva mina vedermödor. Hur min man på pin kiv kollar på The Expendables utan hörlurar (ett slags machokulturens mausoleum med biceps, brudar, bilar och bågar), hur min westerntokiga svärfar undrar hur det ska gå när vi firar påsk hos dem och hur bredbandsleverantören envisas med att svara: Menade du Dennis? när jag skriver in Claire Denis i sökfönstret.

Nu vill jag be om ursäkt. Jag har flera gånger skrivit här på bloggen att det är en fin biovår för filmer gjorda av kvinnor. Vilket ju delvis är sant. Jämfört med när jag fastade för två år sedan. Men proportionerligt är det ju fortfarande en total katastrof. I mitt närområde visas det totalt 55 filmer idag. Av dem är bara 10 stycken gjorda av kvinnor! Det är Järnladyn av Lloyd Phyllida, Polis av Maïwenn, Wuthering Heights av Andrea Arnold, Hamilton - I nationens intresse av Kathrine Windfeld, Alla Vilda av Lisa Belfrage & Marianne Gustavsson, Elle av Malgorzata Szumowska,  Simon och ekarna av Lisa Ohlin, W.E av Madonna, Våga minnas av Ewa Cederstam och Vi måste tala om Kevin av Ramsey Lynne. Då skall det sägas att SF visar totalt 46 filmer idag, varav 5 är gjorda av kvinnor. Det var alltså det jag beskrev som en fantastisk filmvår. Ja, ni ser hur tacksam man kan vara och för så väldigt lite.

Läs om mina tre senast sedda filmer på FLM

Mitt favvo FLM-omslag:
arabisk film står det på omslaget. 

http://www.flm.nu/2012/03/mina-tre-senaste-wanda-bendjelloul/

Men vem var först?

 Jag skrev för några dagar sedan om två av Sveriges kvinnliga filmpionjärer: Pauline Brunius och Anna Hofman - Uddgren. Jag skrev då att den senare anses vara världens andra kvinnliga regissör. Det väcker ju omedelbart frågan. Vem var då först? 

Alice Guy-Blaché

Får jag presentera Alice Guy-Blaché (1873 -1968). Regissör, manusförfattare, producent och filmbolagschef. Hon gjorde under sin karriär, i Frankrike och USA, över 1000 filmer i alla genrer och i alla format - lång och kortfilm. Hon var dessutom en pionjär vad gäller filmteknik och gjorde ett hundratal filmer mellan 1902 -1906 där hon synkroniserade ljud och bild. Detta 20 år innan ljudfilmens genombrott. Hon lekte också med mediet i sig och testade specialeffekter som dubbelexponering och att köra film baklänges. Få filmer finns tyvärr bevarade och under många år var hon helt bortglömd. Men genom att hon dels fick den franska hederslegionen 1953 för sina insatser inom filmen och dels fick sina memoarer publicerade 1976 har hennes roll i filmhistorien återupprättas.

Det finns en massa Alice Guy-Blachés filmer på Youtube. Det är korta filmer som du alldeles säkert kan finna tid att titta på. Ge dem en plats i ditt liv och bli en filmerfarenhet rikare. Om du dessutom är en av dem som sett D.W Griffiths 3 timmar långa Birth Of a Nation så är det din plikt att också titta på dessa. Se det som en slags klimatkompensering.

Det är mycket komedier, dansfilmer och roligt nog väldigt mycket av dokumentärt materialet. 

Mina absoluta favorit av dansklippen är Danse Fleur de Lotus ( 1897). Den är fullkomligt hypnotisk. Beroendeframkallande. http://www.youtube.com/watch?v=7AWaHmp29G4

Sedan gillar jag Gypsy Dance (1905) som dokumentärt visar ett antal romska danser.

http://www.youtube.com/watch?v=u19uY-iN6L4

För att inte tala om dokumentärfilmen l'Espagne (1905) och då framförallt de delvis tintade bilderna mot slutet. http://www.youtube.com/watch?v=G7cpV9L5d84&feature=related

Om du känner för något lite längre (då pratar vi typ 10 min) så vill jag rekommendera Algie The Miner (1912). Det är en liten komedi om en cityslicker som drar ut i vilda västern för att genom guldvaskning vinna sitt hjärtas dam. Bäst är det mycket korta kuddkrig som bryter ut mot slutet. Om man blinkar riskerar man att missa det. http://www.youtube.com/watch?v=NEkW3ExIoZ4

Om man mer är sugen på en crossdresserkomedi så är Officer Henderson (1913) något för dig:

http://ia700406.us.archive.org/31/items/OfficerHenderson/OficerHenderdon_512kb.mp4

Tv-tips ikväll!

Min Tv har fått ett återfall och visar
bara mansfilmer. Men om du har
Viasat Film Nordic så så kan du se
Susanne Biers Efter Bröllopet
nu kl. 23.00

Men hur gör man för att bli en medveten konsument?

Jag har fått flera frågor från läsare och bekanta som undrar hur man ska göra för att bli en mer medveten filmkonsument och var man hittar alla dessa filmer. Okej, detta är grundkursen.
Och ingen snobbig cineast i rummet himlar med ögonen nu. Och det är legala sätt att se film jag tar upp. Alla med? Då börjar vi.

Filminformation
1. Imdb.com - http://www.imdb.com/
Information om alla filmer, svenska som utländska samlas i denna databas. Det är ett utmärk sätt att ta reda på vilken skådis som var med i vilken film, vad filmen hade för orginaltitel och vilket år den kom ut. För vårt syfte så kan du här lätt söka på en regissörs namn och sedan se hela hennes filmografi.

2. Svensk Filmdatabas -  http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/
SFIs filmdatabas, har samma funktion som den ovanstående men innehåller svensk film. Det händer att vissa svenska titlar bara kommer upp här.

Hyrfilm
1. Headweb - http://www.headweb.com/sv/
Svensk bredbandsuthyrare med ett stort antal titlar. Relativt bra utbud av kvinnliga filmare.
2. Voddler - http://www.voddler.com/sv/
Mindre bredbandsuthyrare med enstaka titlar av kvinnliga filmare.
3. MUBI - http://mubi.com/
Internationell bredbandsuthyrare som specialiserat sig på kvalitetsfilm från hela världen. Detta är min livlina! Mycket finns tyvärr inte tillgängligt för oss i Norden men det finns guldkorn som hela Agnes Vardas filmkatalog, Whale Rider av Niki Caro,  Sally Potters sagolika Orlando och några av hennes kortfilmer och film av Chantal Akerman osv. Om inte annat står det välskrivna presentationer om filmarna och filmerna.
4. Internet Archive - http://www.archive.org/
Detta är ett digitalt arkiv för rörliga bilder där du kan hitta kort- och långfilmer, reklam osv. Mycket svartvitt, äldre material. Här kan man tex  se hela Viljans triumf av Leni Riefenstahl eller Hitchhiker av Ida Lupino. Helt gratis dessutom!

Sedan finns det ju flera andra svenska bredbandsuthyrare som SF anytime, Cdon.com osv men de tenderar att ha ett väldigt begränsat och likriktat utbud.

Bio
När det gäller bio så vill jag återigen lyfta fram våra kvalitetsfilmsbiografer som medvetet satsar på filmer gjorda av kvinnor. Och har en välinformerad personal som kan berätta om filmerna. Men sedan ska man inte heller glömma bort filmfestivaler, temadagar och filmklubbar som ofta visar kvinnliga filmare från andra än engelskspråkiga länder.

DVD - butiken
Uthyrningen blir ju tyvärr bara mindre och mindre vilket innebär att utbudet blir allt mer kommersiellt i butik. Topplistefilmer. Och vill man köpa film så kan man kanske hitta enstaka intressanta titlar.
Jag tänker inte ens börja prata om boxarna, där talar vi total manskoma. Det krävs tydligen en man för att leva upp till det exklusiva boxformatet.
 I Stockholm finns DVD och tidningsbutiken Papercut som har ett ganska bra utbud av importfilm. Via dem kan man även beställa om det inte finns i butik eller köpa film på deras hemsida. Men det blir dyrt ska man vara medveten om. http://www.papercutshop.se/

Biblioteket
Vissa fina bibliotek har en liten eklektisk filmuthyrning där någon ambitiös och medveten bibliotekarie satt ihop ett antal titlar. Ibland är Pianot av Jane Campion just en av deras 30 filmer.

Tre flugor i en smäll!

Om du vill vill komma till rätta med, inte ett utan, hela tre problem vad gäller bristen på mångfald på bio så ska du som bor i Stockholm ta dig iväg på Cinemafrica på lördag kl. 11.00, Bio Rio. Då visas
en tunisisk dokumentär av en kvinnlig regissör. Alltså en icke engelskspråkig film i ett dokumentärt format av en kvinna. Filmen heter Boxing with her och är gjord av debuterande Latifa Robbana Doghri. Så här skriver Cinemafrica själva om filmen och regissören:

Wided Younsi, vars mamma inte tyckte om att dottern boxades och kom hem sent efter träningarna. Men pappan uppmuntrade henne. Nu är hon afrikansk mästare. Houda Rahali har östasiatiskt påbrå. Så fort hon kliver in i ringen glömmer hon dagarnas ”helvete” i fabriken. Hon tycker det ”arabiskmuslimska samhället” utestänger allt som är annorlunda. För Amal Touati är Gud livet, hon ser inget hinder i att boxas med huvudduken under hjälmen. De unga kvinnorna i dokumentären Boxing With Her är en brokig skara, men de tillhör alla Tunisiens boxningslandslag. Filmen ger en nyanserad inblick i ett land som undflyr klichéerna. Visst finns de patriarkala fördomarna här, men också de entusiastiska manliga tränarna och den beundrande lille boxarkillen som kärleksfullt coachas av en kvinnlig idol.

Regissör Latifa Robbana Doghri, tunisiskfödd med universitetsstudier i konst och litteratur i Tunisien och Belgien. Hon är specialiserad på barn- och ungdomslitteratur och har skrivit flera barnböcker. Boxing with Her är hennes regidebut. Filmen gjordes utifrån en nollbudget av hennes och kollegan Salemn Trabelsis nystartade produktionsbolag. Vid premiären på filmfestivalen i Doha blev den väl mottagen.


Gå och se!

Min Kinolista!

Här hittar ni kommande veckas filmfastetips!
http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3051&grupp=4578&artikel=5032559

Tv ber om ursäkt och lovar bättring

Efter denna veckas uppmärksamhet i tidningarna kring tv kanalernas urusla utbud vad gäller filmer gjorda av kvinnor så vill Tv be om ursäkt och lovar bättring. Redan ikväll faktiskt. Då visar kanal 5 22.00 Whip it av Drew Barrymore.
Det får ni ju bara inte missa!

Anna Serner svarar på verkstadsfrågan

Häromdagen uppmanade jag via bloggen SFI till lite verkstad vad gäller att komma tillrätta med den mansdominerad filmkanon. Jag ville att  SFI skulle ge ut Fadren av Anna Hofman - Uddgren (1868 - 1947) och Lev livet leende av Pauline Brunius (1881 - 1954) på DVD. Idag svarar SFI: s VD Anna Serner mig via twitter:


AnnaSerner @wandabendjellou Inte bara snack, men mer verkstad kommer. Vi på @filminstitutet har dock regleringar att följa, även om din idé är god.

Jag ser naturligtvis fram emot dessa verkstadsplaner men kommer ändå att följa upp frågan genom att till att börja med ta kontakt med Svensk Filmindustri som äger rättigheterna till Hofmans Fadren för att undersöka möjligheterna att ge ut filmen.

Muntergök, moi?

Alltså jag förstår att jag måste framstå som en riktig dysterkvist som bara gillar filmer som utspelar sig på leriga hedar och handlar om armod, psykisk ohälsa och barn som far väldigt, väldigt illa. Och det är ju alldeles rätt. Men även jag vill ha ett gott skratt ibland. Och när det kommer till komedier blir det onekligen lite knepigare att fasta, men det är på intet vis omöjligt att hitta bra feelgood gjord av kvinnor.

Jag vill framförallt rekommendera Whip it av Drew Barrymore. Hon har hittills tyvärr bara gjort en långfilm men den är desto mer strålande. Det är dessutom något så unikt som en film som man varmt kan rekommendera tonårsföräldrar som vill se något med sina barn. Starka (fysiskt menar jag då) och coola kvinnliga karaktärer, bra skådisar och en oproblematisk sexdebut! Bara det! Svenska Maria Bloms film Masjävlar är fortfarande rolig tycker jag, liksom Miranda Julys Me and you and everyone we know. Dialogen i Agnes Jaouis första film I andras ögon är sjukt kvick för att inte tala om Julie Delpys 2 dagar i Paris som är en av mina absoluta favoritkomedier. Julie Delpy är för övrigt en spännande person som gjort resan från franskt filmkuttersmycke till en rolig och intressant regissör. På det sättet har kontrollen tagit kontrollen över sin egen karriär och skrivit in betydligt roligare och mer komplexa kvinnokaraktärer i sina filmer - åt sig själv. You go girl! I sommar kommer dessutom uppföljningen 2 dagar i New York på svenska biografer. Staring ...Julie Delpy.

Mary Harron är tillbaka

En bloggläsare, Christoffer, uppmärksammade mig på att Mary Harron fallit bort från min listan.
The Horror! Det får inte hända, men nu står hon där igen. En miss vid min förra redigering av listan. Mary Harron har bl a gjort American Psycho och jag har tidigare skrivit om henne här: http://filmfasta.blogspot.se/2010/12/mary-harron.html Christoffer skickade också med en länk till en artikel om filmen som han ville ha min respons på. Den är skriver av Marie Haws och har rubriken En psykopat och den kvinnliga blicken. Jag tycker artikeln var väldigt läsvärd. Här hittar ni hela den: http://blogs.suntimes.com/foreignc/2012/03/american-psycho.html

Christian Bale som Patrick Bateman

Jag gillade verkligen American Psycho när jag såg den. För även om den utspelar sig i USA under Reagan administrationen så tycker jag att den har tydliga paralleller till det cyniska 90 - tal vi just hade lämnat baok oss när filmen kom på bio i Sverige (år 2000). Huvudkaraktären Bateman är sinnebilden av tidens människoideal. han är narcissistisk, anal och empatistörd. Han konsumerar kvinnor och prylar på löpande band och har inga tydliga åsikter om någonting. Han är en slags välekiperad och cynisk bimbo. Inget fastnar på honom. Många tycker också att filmen är vulgär, våldsam och kvinnoförnedrande. Och visst är den det,  men det är ju också själva poängen. Det är en metafilm, en film som i sig själv förmedlar iskylan i manuset och Batemans karaktär.  Det är en svart komedi. Mary Harron tar tillfället i akt att visar upp manlig fåfänga i all sin löjlighet. Och skruvar det flera varv. Hur kvinnorna bara är ett medel för att vinna uppskattning bland männen runt omkring. Kukmätandet -
I scenen där killarna på kontoret jämför visitkort. Vilket slutar med att Bateman mördar killen som hade det snyggaste. Narcissimen - I scenen där han har sex med två prostituerade och bara tittar på sig själv i spegeln under hela akten. Alla måste ju se hur skruvat det är. Och väldigt, väldigt roligt.

För många är detta bara ytterligare en kittlande slasherfilm. De ser inte det underliggande budskapet. Men det är just det som är det verkligt subversiva med Mary Harrons adaption. Hur hon väljer att klä denna svidande samhälls- och machokulturskritik i en så välpressad kostym så att de som kanske bäst behöver väljer att hyra den en lördagkväll.

Källa: Hyrfilm

Lisa Cholodenko - The Kids Are All Right

Ett äktenskap i kris, en hunkig äggdonator och två hormonella tonåringar är upptakten till detta triangeldrama i alternativ amerikansk miljö. Här äts det närodlat och dricks havremjölk och precis som i tv-serien Portlandia så känns Stockholm inte långt borta. The Kids Are All Right säljs in som en komedi men det är  falsk marknadsföring. Och det är trist för sådant kan verkligen förstöra så mycket av en filmupplevelse, de där förväntningarna om en formidabel skrattfest. För detta är ett drama och inget annat. Ett drama om vardagliga ting som kärlek, relationer och föräldrarskapets våndor. Och ibland gör det ganska ont och är inte alls särskilt roligt. Komiska är däremot flera av filmens sexscener. Vilket måste sägas är tämligen ovanligt. Annars är intrigen i sig tämligen enkel. En klassisk historia om vad som händer när en främling kommer in i familjen och allt ställs på ända (Brända av solen).

Filmen har flera bra skådespelarinsatser. Vad ska man egentligen säga om denna Julian Moore? Jag tror aldrig jag sett henne trampa vatten i en enda film, oavsett filmens kvalitet. Alltid strålande. Mark Ruffalo är perfekt som lite valpig och förvuxen tonåring med starkt libido. Detta är på det hela taget en trevlig och ganska oklanderlig film. Gott så.
Dess storslagenhet ligger huvudsakligen i dess blotta existens i denna normativa värld.

Källa: Hyrfilm

Det snackas ju en del om det där Bechdeltestet

Igår mötte jag en serietokig kollega som följt Alison Bechdels serieskapande sedan det begav sig på 80 -talet. Hon påpekade det fantastiska i att Bechdeltestet nu, nästan 30 år senare, populariserats och fått något av ett globalt genombrott. Många har nog hört talas om Bechdeltestet, om inte så har jag skrivit vad går ut på här: http://filmfasta.blogspot.se/2010/12/dag-11-bechdeltestet.html Men alla kanske inte har läst seriestripen. Därför lägger jag upp den här:

Alison Bechdels serie Dykes to Watch Out For från 1985
Här hittar du Bechdels hemsida: http://dykestowatchoutfor.com/

Lyssna på Kino i P1 imorgon!

Imorgon tipsar jag om kommande feministiska filmvecka i radioprogrammet Kino i P1.
Bio, tv, festival och dvd. Programmet sänds fredagar 18.15 med repris söndagar kl. 16.03

DN artikeln

Jag vill bara förtydliga en sak. I DN (ja i alla tidningarna)  stod det att jag avstår från filmer av män för män. Det är inte ett korrekt citat. Det var en del av ett längre resonemang om hur idén uppstod. Det var ju efter att jag under några dagar sett en rad filmer av män som handlade om män. Just dessa filmer var förmodligen framförallt avsedda för andra män. Men under den här filmfastan avstår jag alltså från filmer gjorda av män. Inte från filmer om män. Punkt.

Mycket snack och lite verkstad!

Anna Hofman - Uddgren

Pauline Brunius

Här ser du två av svensk films kvinnliga pionjärer. Det är Anna Hofman - Uddgren (1868 - 1947) och Pauline Brunius (1881 - 1954). Anna Hofman - Uddgren är inte bara Sveriges första kvinnliga regissör utan även god tvåa i världen efter Alice Guy. De har gjort ett antal filmer vardera men av Hofman - Uddgrens filmer finns idag endast en 35 mms kopia kvar i SFIs arkiv och det är Fadren (1912). Av Brunius filmer finns det endast en 35mms kopia kvar av Lev livet leende (1921) också den i filmarkivet. Det finns, enligt filmarkivet, förmodligen inte heller några samlare som äger någon kopia av dessa filmskapares filmer.  Ingen av dessa regissörers filmer finns utgivna på DVD.
Hur vore det om SFI tog sitt kulturpolitiska ansvar och överförde, iallafall dessa två filmer ( de enda kopiorna i världen) till DVD så att fler har möjlighet att se dem? När det handlar om jämställdhet är det alltid mycket snack och lite verkstad. Visioner och delmål. Men det måste till konkreta insatser för att komma till rätta med den manliga svenska filmkanon. Det är bra att sätta upp mål för jämställdhet men låt det inte stanna vid visioner. Gör något! Och här är ett mycket konkret förslag till er på SFI. Ge ut filmerna Fadren och Lev livet leende och skriv lite filmhistoria. Om inte ni gör det så får väl vi starta en insamling och skramla till det!

Efterlysning!

Det finns två filmer som jag under flera år letat efter med ljus och lykta och det är Barbara Lodens Wanda
(kanske en aning narcissistiskt) och Catherine Breillats Fat Girl. Om någon av er vet var man kan få tag på dessa filmer får ni gärna höra av er.

Snart är framtiden här!

I maj släpps Miranda Julys The Future på DVD!
Ett litet filmtips i all enkelhet bara.

Mad props!

Mad props till Stockholms bästa biografföreståndare: Ellen Tejle och Katja Uneborg ( Bio Rio), Ulrika Sundbäck (Zita) och Emelie Samuelsson (STURE) som vinnlägger sig om att visa ett så varierat utbud av film som möjligt på sina respektive biografer. Jag vet hur tufft det kan vara och hur man stångar huvudet blodigt - utlämnad åt filmbranschens manshegemoni. Och att man är utlämnad åt andras val: producenter, filmfinansiärer och distributörer. Men misströsta inte, ni kämpar inte förgäves. 
  Kära läsare, ni har förmodligen aldrig hört deras namn, men det är dessa kvinnor som ytterst administrerar alla dessa manliga filmares kreativitet på bio (i Stockholm iallafall). Och det är ett tufft jobb. Låt er inte tyngas ner av den tunga biografadministrationen, allt pappersarbete och gränssättande och daltande med svullna manliga filmaregon. Ert arbete behövs och utbudet vore fattigt och endimensionellt utan er.

Jennifer Lawrence - driv ut demonerna!

För några dagar sedan skrev jag om fina Winters Bone och skådespelaren Jennifer Lawrence strålande intats som Ree, den hårdaste cowboy genren någonsin skådat. Men vad har hänt med denna begåvade skådis efter filmen? I en intervju i Los Angeles Times säger hon såhär:

 Despite her reputation as a promising young actress, Lawrence said her career hit a speed bump after "Winter's Bone." She had trouble landing auditions for more feminine characters, so to shake up her image, the actress posed in a skimpy bikini for a well-orchestrated photo shoot in Esquire magazine.
"There's just no imagination" in Hollywood, she said. "I wanted to show people 'Winter's Bone' for the performance, but it ended up having the opposite effect. People were like, no, she's not feminine, she's not sexual."

Men det här duger inte på långa vägar! Lite välvillig exorcism vore på sin plats, en intervention genomförd av  Helen "Hollywood avgudar män och deras penisar" Mirren. Driv ut de där demonerna och kom ut på andra sidan som den karaktärsskådespelare du är! Vi lovar att vänta på dig.

Hela eländet hittar du här: http://www.latimes.com/entertainment/news/movies/la-ca-jennifer-lawrence-20120316,0,86263.story?page=2

Orättvisan!

Ur Mitt i Söderort. Intervju med regissören Peter Dalle:

Enligt Peter lär det inte bli några fler filmer i Sverige, mycket pågrund av Svenska Filminstitutets jämställdehetspolicy:
- Eftersom jag har fel kön får jag inga medel från SFI och det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen skall styra fördelningen av pengarna. Alla ska naturligtvis ha samma möjlighet men i min värld borde de bästa manusen vara dem som är aktuella.

It´s such a thin line between being sexy and being sexist!

Varför håller man på nu igen?

Vad roligt att så många kunde komma hit idag. Tack DN. Jag hoppas att ni som är för första gången väljer att fortsätta läsa bloggen. För er nytillkomna publicerar jag här återigen en liten programförklaring och för er som varit med från början så hittar ni dagens inlägg om Andrea Arnold här nedanför.

Ja, varför håller man på med detta egentligen? Den genusinriktade historikern Yvonne Hirdman fick en gång frågan av Kulturnyheterna om vad hon tyckte om den ”nya” generationens feminister. Hon sa torrt att hon tyckte att de borde ägna sig åt att göra något konkret, som att skriva Wikipedia artiklar om kvinnor, istället för att fokusera så mycket på att debattera i media. Denna blogg är ett sätt att ta upp den stafettpinnen. Här försöker jag att skapa ett arkiv över bra film gjord av kvinnor och uppmana dig att bli en medveten filmkonsument. För hur kommer det sig att så många av oss som i vanliga fall är medvetna konsumenter och läser innehållsförteckningar, handlar kravmärkt, närodlat etc helt okritiskt konsumerar film utan att noggrant studera vem som är avsändare? Filmutbudet liknar inget annat kulturutbud i Sverige. Varken dans, teater eller litteratur uppvisar en sådan grotesk snedfördelning. Men var inte ett offer utan utnyttja din konsumentmakt! Ta kontroll över din filmkonsumtion, var medveten om vad det är för bilder du sanktionerar genom dina biljettköp. På så sätt kan du påverka producenter, distributörer och biografägare att producera, köpa in och visa ett varierat filmutbud som på ett rättvist sätt representerar den värld vi lever i.

Andrea Arnold - Wuthering Heights

Andrea Arnold

Ljudet, ljudet, ljudet. Det är som om filmmediet får ytterligare en dimension med Andrea Arnolds filmer. Och alla andra filmer ter sig som stumfilmer med tablåskyltar i jämförelse. Det är det autentiska ljudet i Wuthering Heights, liksom i Red Road (hennes debutfilm), som gör det till en fysisk upplevelse att se en Arnoldfilm. Det är faktiskt ganska ansträngande, lite som jag föreställer mig att det är att delta i Novemberkåsan. Det finns nämligen absolut inget insmickrande med detta drama. Ingen verklighetsflykt. Inget behagsjukt kråmande. Bara två timmar vindpinad hed. Lerigt, lortigt, blött och kallt. Såvitt jag förstår (har inte läst romanen) är filmen mycket nära Emily Brontës Svindlande höjder. Alltså inte något stiligt kostymdrama med frasande krinoliner som skrider genom borgerliga rum som vi vant oss att se i Jane Austen filmatiseringarna. Men likväl vackert på ett kargt vis.

 Mot bakgrund av detta osmickrande landskap utspelar sig iallafall historien om vänskapen som förbyts i kärlek mellan Catherine och Heathcliff. Och den berättelsen är vacker som socker mitt i allt träck. Det vill säga ända tills konventionerna och klass, etnicitet och kön får dem att rätta sig i ledet.  
Mitt dilemma här är att jag inte läst förlagan och har svårt att se hur, var och varför Arnold omtolkat historien. I Arnolds version är Heathcliff t ex svart. Vad vill Arnold säga med det? Är det för att förstärka hans utanförskap? Med mina postkoloniala glasögon på förvirrar jag mig i min egen läsning av filmen. Är den ens särskilt historiskt trovärdig? Jag kan heller inte avgöra om bristen på utveckling av Catherines karaktär har med förlagans eller Arnolds tolkning att göra.

 Nu inser jag att jag inte direkt sålt in den här filmen till dig men om du liksom jag har något lite karg och mörkt i själen så värmen den här arthousepärlan ganska bra. Fotot och ljudet, ljudet,ljudet.

Källa: Bio

Lisa Langseth - Till det som är vackert

Jag ser allt Samuel Fröler gör. Nej, det är ju verkligen inte sant. Han är en av anledningarna till att jag inte sett den här filmen tidigare. Maken till manierad skådespelare får man ju leta efter. Men här i Lisa Langseths film tolkar jag det som en metarekrytering, en medveten casting som blir helt strålande.
Till det som är vackert är en del av en etablerad genre, särskilt stor i Frankrike. Den handlar om hur konsten förlöser dig som människa. Hur arbetarklassens barn kan göra en klassresa bara de erövrar flygeln, staffliet eller en bok av Kierkegaard. Ett känt exempel i genren är Mitt hjärtas förlorade slag av Jaques Audiard. Sedan är den naturligtvis också besläktad med en helt annan genre: klass-skulptören, dvs den belevade mannen som formar en enkel kvinna till socitetsdam, som i My Fair lady av George Cukor. Men till dessa genrer har Langseth tillfört ytterligare en dimension.

  Kortfattat handlar filmen om hur 20 - åriga Katarina, med ett stökigt förflutet, hittar Mozart vilket i sin tur leder henne till ett arbete i receptionen på ett konserthus. Där träffar hon Samuel Frölers karaktär dirigenten Adam och de inleder en relation. Det är framförallt skildringen av relationen mellan dessa två; den unga kvinnan och den äldre mannen som blivit omskriven. Och den innehåller ett stort mått igenkänning och väcker starkt obehag. Men jag måste säga att jag framförallt såg en väldigt stark och en för svensk film ganska unik skildring av vad det innebär att vara fattig i Sverige idag. Katarinas tillvaro är så bräcklig att minsta motgång kan leda till utslagning. Hon har redan förstått att hennes kropp är hennes enda kapital. Hennes enda möjlighet att bli sedd. Hennes enda chans till boende och arbete. Katarinas mamma påpekar att det gäller att passa på medan hon fortfarande är ung och snygg. Pojkvännen är storsint som har överseende med att hon redan legat med halva stan och ändå kan tänka sig att vara tillsammans med Katarina. Och när Adam fått tillgång till hennes kropp är hon förbrukad. När hennes erotiska kapital försvinner står hon bokstavligen på gatan. Det är en skoningslös bild av kvinnors villkor med ett tydligt klassperspektiv. Alicia Vikander är för övrigt Samuel Frölers motsats. Hon är trovärdig rakt igenom, inte ett falskt tonfall någonstans. Och det i sin debut. Mycket imponerande. Vilket naturligtvis framförallt är regissörens Langseths förtjänst.

Debra Granik - Winters Bone

Winter`s Bone är en socialrealistisk modern western med den hårdaste cowboy genren någonsin skådat - 17-åriga Ree Dolly. Ree letar efter sin försvunna pappa samtidigt som hon försöker ta hand om sina småsyskon och sin sjuka mamma. Detta i USA:s absoluta bakvatten, där banjo är ett levande instrument och armén den enda karriärsmöjligheten. Här är filmen som visar att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Att det går att göra en gastkramande thriller och en skoningslös klasskildring samtidigt. En film om hunger, tonårsgraviditet, psykisk ohälsa, barnfattigdom, arbetslöshet och missbruk. Samtidigt en suggestiv och obehaglig spänningsfilm. I Graniks universum lurar det ett hot bakom varje vindpinat skjul. Och Ree tvingar oss att knacka på varje dörr. Nej, låt bli! Gå inte dit! Ändå gör hon det gång på gång. Utan avslöja alltför mycket, men värt att nämna, är att Ree trots filmgenrens alla konventioner inte råkar ut för något sexuellt våld. Bara en sådan liten detalj.
Och överallt den där djupa Missouriska skogen, att bemästra eller förirra sig in i. Och visst tänker man på Twin Peaks, inte minst när Laura Palmer (Sheryl Lee) dyker upp i en biroll. En blinkning?
Men framförallt - Vilken ynnest att få vara i regissören Debra Granik och manusförfattaren Anne Rosellinis värld. En värld där kvinnor är hårda som flinta; röjer runt, slåss och framförallt - aldrig backar. Som en Den sista färden (John Boorman) men med en realistisk könsrepresentation av en amerikansk delstat. Med banjo och allt. Dessutom är Jennifer Lawrence som spelar Ree lysande och inte lite lik Juliette Lewis som man ju gillar.  (och som  dessutom är med i två mycket bra filmer som jag tipsat om på sidan -  Whip it av Drew Barrymore och Strange Days av Katheryn Bigelow).

Källa: Hyrfilm

Ni har väl inte slutat följa min blogg?

Tv - en ökenvandring

En vanligtvis filmfrossande filmfastare frestas naturligtvis ideligen. Som när man ser ett klipp från Paolo Sorrentinos film This must be the place med Sean Penn som nu går på bio. Eller när kanal 5 vid midnatt visar Poltergeist. Det är ju så skönt att slinka in i en tv-film man sett många gånger för att en stund senare olutherskt lämna den hän. Utan dåligt samvete för att inte ha sett klart ( det kanske bara är jag som måste avsluta varje bok/film jag påbörjar oavsett dess verkshöjd?). Men det är alltså inte tillåtet under filmfastan. Det är för övrigt i princip omöjligt att se en hel långfilm på tv just nu. För till skillnad från biovåren, där det just nu är relativt lätt att se filmer gjorda av kvinnor ( i de större svenska städerna iallafall), kan tv likställas vid en tröstlös ökenvandring. Jag har skrivit om det här tidigare (http://filmfasta.blogspot.com/2010/12/planlost-zappande.html) men det tål att upprepas.  Att bläddra genom tv-kanalerna en helt vanlig fredag ger en fingervisning om sakernas tillstånd.

Lauren Montgomery

Igår visade mina 8 tv-kanaler (SVT 1 och 2, tv3, tv4, kanal 5, kanal 6 och 7 samt 8:an ) sammanlagt 11 långfilmer. Ingen av dessa var gjord av en kvinna! Om man sedan tittar på filmkanalernas utbud, i detta fall 11 stycken (SF-Kanalen, Canal+ First/Hits/Emotion/Action/Family och Viasat Film/Classic/Nordic/Action/Family) så visar de sammanlagt 118 filmer under fredagen. Av dessa är hela 7 stycken gjorda av kvinnor: En ängel vid mitt bord av Jane Campion, Kalla mig bara Aksel av Pia Bovin, Välkommen till festen av Ella Lemhagen, Till det som är vackert av Lisa Langsedt, Ramona and Beezus av Elisabeth Allen, Somewhere av Sofia Coppola, Julie & Julia av Nora Ephron och den animerade Superman/Batman: Apocalypse av Lauren Montgomery. Hon är föressten en spännande amerikansk filmanimatör och regissör som gjort flera tecknade filmer bla Wonder Woman och The Green Lantern.  Hennes blogg: http://laurenmontgomery.blogspot.com/
Se där, även under den mest tröstlösa ökenvandring kommer man slutligen fram till en oas.

Lisbeth Salander Rape -Revenge-Rape?

Lisbeths sexualitet är så fri att hon ligger med vem hon vill, när hon vill. Den är så fri att hon visar brösten för vem hon vill, var hon vill. Och hon vill visa brösten på annonspelare över hela jordklotet. För hon är en stark och självständig kvinna som visar brösten för vem hon vill - men alltid på sina egna villkor.
Stieg Larsson. Detta måste ju vara den absoluta mardrömmen. Att allt, trots alla ens goda intentioner, ändå slutar på den kommersiella kökkenmöddingen. Att resultatet när din rape revengeberättelse tuggats genom Hollywoodmaskineriet är att Lisbeth Salanders kropp återigen är till salu. Rape -Revenge - Rape - Revenge?

#prataom det - Woody Allen

Det finns en rad filmer och filmskapare som spelade en stor roll i formandet av min självbild och min  bild av kvinnor och män. Jag hade  inget filter och har sedan det första drabbande mötet med en del av dessa regissörers filmer engagerat följt deras filmkarriär med stigande olust. Detta är uppgörelsen med dem. Så mycket investerad tid och engagemang som jag aldrig får tillbaka och som jag aldrig skulle gett någon bladig sexistisk idiot på krogen.

 Okej Woody. Du duperade mig verkligen med ditt New York fyllt av smarta, kvicka människor som för intelligenta samtal i ett rasande tempo om allt från relationer till absurda banaliteter. Vansinnigt charmigt. Verkligen, jag menar det. Men allt det där var ju bara rökridåer för att dölja ditt verkliga uppsåt. Din drivkraft och underliggande agenda var hela tiden att framställa dig själv som filmens svar på Adonis trots sakens uppenbara orimlighet. Denna lömska plan genomförde du  naturligtvis successivt för att inte bli påkommen. Mitt intresse väcktes med Manhattan. Manhattan var särskillt intagande för unga kvinnor tack vare Diane Keatons karaktär med sin androgyna stil. Mycket smart drag! Ja, sedan rullade det på med Zelig(otroligt rolig film), Kairos röda ros, Hanna och hennes systrar ( åh, jag såg inte tecknen), Små och stora brott, Alice (okej, jag älskar fortfarande Alice), Fruar och äkta män, På tal om Afrodite....Ja, det var ungefär här som till och med jag började snegla ängsligt mitt biosällskap. Vad är det här? Helena Bonham Carter och Mira Sorvino vill båda ha Woody? Sedan blev Julia Roberts nerkärad i Woody i Alla säger I love you... Här tog vi faktiskt ett ganska rejäl paus jag och Woody. Tills en sommar då jag och min man var ute och promenerade. När vi passerade Victoria visade det sig att en bekant jobbade där och släppte in oss gratis på en film som just skulle börja. Det visade sig vara Whatever Works. Man kan säga såhär. När nu Woody befäst att unga vackra kvinnor vill ha just honom är steget inte så långt till att leva ut alla gamla otrevliga, hypokondriska och griniga gubbars fantasi. Den om att det ska komma en ung tjej och ta hand om halta, sura gubbar som slår ut med händerna. Här är jag! Jag är sur och livstrött och har ont. Baka, laga mat, städa och älska med mig trots att jag inte orkar ge något tillbaka. Men nu är jag inte längre gammal nog att vara din pappa. Jag skulle faktiskt kunna vara din farfar. Cirkeln är sluten. Woody har åstadkommit det han satte som sitt mål när han gick in i filmbranschen. Komsi, komsi och sitt i farfar Woodys knä! Im sexy and you know it.

Larisa Shepitko -The Ascent

Filmjournalisten Hynek Pallas tipsade mig om en artikel i The Guardian. Den handlar om den ukrainska filmaren Larisa Shepitko. Hon gick, tillsammans med Tarkovsky i bräschen för den ryska nya vågen och vann med filmen The Ascent Guldbjörnen vid Berlins festival 1977. Trots detta är hon relativt okänd både i Ryssland och utomlands. Läs hela artikeln här (och ha överseende med de otaliga kommentarerna om hennes slående skönhet) : http://www.guardian.co.uk/film/2005/jan/10/russia.

Vad ska det här vara bra för?

Ja, varför håller man på med detta egentligen? Den genusinriktade historikern Yvonne Hirdman fick en gång frågan av Kulturnyheterna om vad hon tyckte om den ”nya” generationens feminister. Hon sa torrt att hon tyckte att de borde ägna sig åt att göra något konkret, som att skriva Wikipedia artiklar om kvinnor, istället för att fokusera så mycket på att debattera i media. Denna blogg är ett sätt att ta upp den stafettpinnen. Här försöker jag att skapa ett arkiv över bra film gjord av kvinnor och uppmana dig att bli en medveten filmkonsument. För hur kommer det sig att så många av oss som i vanliga fall är medvetna konsumenter och läser innehållsförteckningar, handlar kravmärkt, närodlat etc helt okritiskt konsumerar film utan att noggrant studera vem som är avsändare? Filmutbudet liknar inget annat kulturutbud i Sverige. Varken dans, teater eller litteratur uppvisar en sådan grotesk snedfördelning. Men var inte ett offer utan utnyttja din konsumentmakt! Ta kontroll över din filmkonsumtion, var medveten om vad det är för bilder du sanktionerar genom dina biljettköp. På så sätt kan du påverka producenter, distributörer och biografägare att producera, köpa in och visa ett varierat filmutbud som på ett rättvist sätt representerar den värld vi lever i.

Diskhandskar och Toast av S.J. Clarkson

Hur kommer det sig att jag under loppet av en vecka lyckats se två filmer där huvudkaraktärerna bär gula diskhandskar (Love Always Carolyn och nu Toast)? Detta hemmafruattribut som jag inte ägnat en tanke sedan jag var barn. Det kan ju inte vara en slump, det måste ha en djupare innebörd. Det är inte utan att man känner sig lite träffad. Hur kan de veta att jag, efter en lång vinters kyla, handspritande, blöjbyten och frånvaro av diskmaskin, fått vansinnigt röda och nariga händer? Och att jag funderat över vad man kan göra för att undvika torra knogar? 50-talets kvinnor har nu gett mig svaret - plasthandskar. Men är gula plasthandskar bara praktiska? Är de inte lite kvinnoförnedrande också? Ja, se där vad lite feelgood kan väcka stora existentiella frågor kring könsmaktsordning. För det var efter en oerhört intensiv vecka med hål i huvudet som jag sökte efter lite feelgood och min bredbandsuthyrare föreslog filmen Toast av S.J. Clarkson. Clarkson är en brittisk regissör som främst utmärkt sig genom sina tv-uppdrag med avsnitt av House, Lost, Ugly Betty och Dexter på meritlistan. Hennes långfilm Toast bygger på den brittiska kocken och matskribenten Nigel Slaters biografi och har Helena Bonham Carter i en av huvudrollerna. Och när jag väl frigjort mig från det faktum att filmen bygger på en, för mig, helt okänd persons berättelse växer en underhållande ”coming of age” film fram. Om en tid då spagetti och pulverparmesan ansågs exotiskt och kvinnors enda egenvärde var huruvida de var en god husmor. Brittiske Nigel växer upp moderslös på en sträng rostbrödsdiet tills pappa träffar kvinnan som med sina kulinariska talanger på klassiskt 50 - talsmanér snärjer honom i sitt nät. En matduell mellan Nigel och styvmodern om faderns gunst tar vid vilket slutar med förskräckelse…Detta är en visserligen en liten men väldigt underhållande film som tydligt visar att 50-talets sunkiga ideal med äktenskapskarriär och köksslavar inte tål att föras in i 2000 –talet. De ska upplevas på behörigt avstånd - på film.

Källa: Hyrfilm

Tema Kvinnlighet och kroppen

Igår ägnades kanske inte åt direkt filmtittande men Tempo höll samtal på temat Kvinnlighet och kroppen  på Viktoria. Paneldeltagare var Birgitta Stenberg (aktuell med Alla Vilda) Ewa Cederstam (Våga minnas) och Ester Martin Bergsmark (Pojktanten). Moderator Kristina Hultman. Det blev tyvärr ett mycket spretigt samtal där moderatorn försökte få ihop paneldeltagarna under det utannonserade samtalets rubrik. Just kvinnokroppen på film och hur den gestaltas berördes inte alls under den 1, 5 h som jag lyssnade vilket var en besvikelse. Bäst blev det när Ester Martin Bergsmark talade om könsidentitet och snigelsex(!). Vill nu verkligen se filmen Pojktanten. Min liberala tolkning av etiketten kön säger att jag får det.